Gästnlägg skrivet av Lilly.

Hela världen stannar. Jag tappar kassarna jag har i händerna och gapar sådär fult som när man vaknar till, dreglande och lite generad, efter ett hastigt insomnande på ett flygplan. Mitt livs kärlek står framför mig, och jag fryser lika klyschigt som i filmer där huvudpersonen står stilla i en övertrafikerad korsning och det blir sådär rosa och fluffigt i kanten och "...and then the hero comes aloooong..." börjar spelas. Ett fånigt flin tar plats i mitt ansikte. För där hänger hon, med axeln nonchalant lutad mot väggen. Snygg, välformad och oemotståndlig. Det är dagen före löning och det gäller att handla snabbt.

Så gick det till när jag första gången lade vantarna på en Odd Molly. Vi hade inlett en dans, koftan och jag. Flirtat lite på nätet, hejat på varann på stan, men aldrig lyckats vara på samma ställe samtidigt. Precis som med en riktig kärlekshistoria kom hjärtklappningen, fjärilarna och kvalen som på beställning.

Även när mitt förhållande med Odd Molly blev slentrian kunde jag inte få nog. En flirt på stan förvandlads till en promenad kring kvarteret, som förvandlas till en dejt på tu man hand som förvandlas till ett abnormt, hejdlöst habegär.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag gråtit över en kofta, skrikit ilskna ord över förlorade Tradera-auktioner eller stirrat på människor på stan och viskat: "Titta, hon har en 746 spoiler underskirt i chocolate från höstkollektionen..."

Inte innan jag träffade konstiga Molly i alla fall!