Jag fick en fråga förut om hur jag/vi tänkte kring föräldrarledigheten. Vi har alltid tänkt dela lika. Zack är lika mycket mitt barn som min sambos barn. Och det är faktiskt så att man får 240 dagar var, sen brukar den ena sno några dagar av den andra... men egentligen är dom menade att mamman ska vara ledig i 240 dagar och pappan i 240 dagar.

Nu förstår jag också att det inte alltid blir så. Man kan inte hålla på med millimeter-rättvisa, men jag tycker att man i grund och botten ska sträva efter att dela så lika som möjligt.

Jag tycker att det är hemskt egoistiskt av mammor att ta ut hela ledigheten själv. Man berövar pappan möjligheten att lära känna sitt eget barn och man berövar barnet möjligheten att lära känna sin pappa. Det är en möjlighet som inte kommer tillbaka, man kan inte få tillbaka dom första åren av ett barns liv. Man kan försöka hur mycket man vill att kompensera det, men det blir ändå inte samma sak.

I min drömvärld så skulle jag och min sambo ha delat lika på föräldrarledigheten från den dagen Zack föddes. En vän till mig och hennes man har gjort så, dom är lediga 50% och jobbar 50% var ända från den dagen deras son föddes (dom var båda helt lediga första månaden tillsammans). Jag är grymt avundsjuk. Men den möjligheten fanns inte för oss tyvärr.

Men jag märker att ju mer min sambo umgås med Zack desto mer går det lika bra att han lägger honom, att han leker med honom och att han tröstar honom. Jag vill inte beröva Zack detta, hur kan någon mamma vilja göra det?

Och hur kan en pappa låta mamman beröva honom tiden med hans eget barn? Jag förstår inte hur man som pappa kan tillåta det. Jag fick höra av en kompis som kände en pappa som inte ville vara hemma med sina barn, varför skaffar man då barn??? Jag blir riktigt arg när jag hör sånt... att man inte ens vill umgås och lära känna sitt eget barn. Usch, det gör verkligen ont i mammahjärtat när jag tänker på det.

Nu kan det finnas ekonomiska hinder för att man delar lika, men i dom flesta fallen så går det faktiskt (inte alltid... jag vet). Det där med ekonomin brukar alltid ordna sig!

I vårt fall så har vi bara använt 190 dagar på 8 månader, så vi har många dagar kvar. Vi vill kunna vara hemma så länge som möjligt med Zack. Och nu är det snart min sambos tur att få nöjet att ta hand om vår guldklimp om dagarna! Jag är väldigt avundsjuk på att han kommer få vara hemma när Zack ska lära sig att gå, prata och äta själv. Men jag kan ju inte ta den tiden ifrån dom bara för att jag själv vill...

Ja, i den bästa av världar fungerar det som du skriver, men många är faktiskt inte egoistisk, utan det fungerar helt enkelt inte ekonomisk.. som du skriver... och i många fall fungerar det faktiskt inte... Jag måste plocka ut 6 dagar i veckan på FP och på min mans inkomst är merparten inte SGI-grundande... varpå han får ut kaffepengar i ersättning, det GÅR bara inte att lösa ekonomiskt.. och fastän många av din åsikt skriver att ibland går det inte lösa ekonomiskt så är det ändå en pungspark på de som vill men inte kan dela lika, tänkt på det?

Teskedsmamman Magdis: Jo, men som jag skriver så går det inte alltid pga ekonomin. Jag förstår inte varför det är en pungspark på dom som vill men inte kan dela lika? Jag skulle vilja att jag coh sambon hade kunnat dela lika från dag 1, men det kunde vi inte... man får göra det bästa av sin situation. Men många som KAN dela lika göra ändå inte det!

Jag förstår det som att du menar de som kan dela lika och inte de som lever på existensminimum. De flesta har faktiskt förutsättningarna att dela lika på föräldraledigheten.

Jag håller med dig till helt och hållet. Det är synd att det är så många som bara tänker på vad de själva vill.

Kan inte pappan lära känna barnet, leka med det, natta det m.m. bara för att han jobbar dagtid?

Anneli: Det är ganska så stor skillnad att umgås med ett barn i 8 timmar än i 2-3 timmar!!

....och hur blir det när båda jobbar och barnet går på dagis? Kommer ingen av föräldrarna kunna leka med barnen då heller? Hänger allt på föräldraledigheten för att föräldern ska "lära känna sitt barn"? Att man är förälder resten av sitt liv, den tiden spelar ingen roll eller?

Absolut det är så själviskt att ta hela mammaledigheten själv. Men sedan finns de män som tycker det är kvinnans jobb att vara hemma (tyvärr men det växer allt mer) och faktiskt inte tycker de har ansvar att ta hand om barnet hemma.

Men för komma dit jag ville, Det är såklart upp till var och en. Men jag tycker man ska diskutera hur man vill göra, gärna INNAN man ens är gravid så det inte blir massa konstigheter. Det är två i ett förhållande och det krävs två för göra ett barn och det är lika mycket kvinnans barn som mannens barn så jag tycker att det är viktigt att man diskuterar både ledigheten, uppfostran och sysslorna.

Men jag vill också påpeka jag har inga barn, Så jag har en ganska svag åsikt i detta eftersom jag inte vet hur det är att ha barn.

Även om man inte har eller kommer att få ekonomiska problem så spelar ju ändå andra faktorer in som inte har något med att man inte vill lära känna sitt barn att göra. Det kan vara så att man har företag. Något man jobbar hårt för kan man inte bara lämna så där. Vissa pappor klarar bara inte av att gå hemma hela dagarna även om dom skulle vilja. Lika så med mammor. Men dom är mer tvungna eftersom barnet är så beroende av mamman.

Sen så vet jag att många pappor brukar ge mamman de flesta av sina dagar och sen ta ut sina dagar i slutet. Därför att vad kan en pappa göra i början? Byta blöja och vagga? Barnet är så enormt beroende av mamman så det blir mer som att pappan får stå bredvid och titta på. Så då kan mamman lika gärna få fler dagar.

Men vad vet jag. Jag har inga egna barn. Bara en si så där 9 syskon så.

Bambi: Har man redan önskan om en sak och inte kan genomföra det så ligger det i den mänskliga naturen att reagera - fast det står klart och tydligt att ibland går det inte.

Anonym: Vad en pappa kan göra i början?!?! Pappan kan göra precis lika mycket som mamman i början, ibland till och med mer om mamman är väldigt trött och sliten efter en jobbig förlossning.

Om det är amningen du syftar på så finns det pump och/eller ersättning!

Annel: Dom första åren är extremt viktiga i en barns utveckling. Sen om mamman redan från början tar emst ansvar för barnen så blir det oftast så i fortsättningen också, även när barnen blir äldre.

Det är faktiskt VÄLDIGT ofta ekonomin som står i vägen. Vi har inte råd att låta min sambo ta ut en endaste dag även fast han han vill. Det beror inte på någon egoism från min sida utan det är för att vi ska ha en chans att försörja familjen. Att säga att mammor agerar av egoistiska själ känns ärligt talat lite bortskämt.
Om det ska bli någon jämlikhet i föräldrapenningen är det andra strukturella hinder i arbetsmarknaden och samhället som måste övervinnas först.

Lairama: Bortskämt? Jag/vi är inte bortskämda på något sätt. Dom senaste 8 månaderna har vi levt på min föräldrapenning + sambons studielån. Det hade varit MYCKET bättre ekonomiskt för oss om jag hade jobbat och sambon tagit ut föräldradagar. Vi har knappast levt något lyxliv dessa månader och egentligen skulle vi inte ha haft råd att göra så här om vi inte hade haft våra besparingar.

jag håller med. självklart kanske man inte har råd att dela komplett lika, men varför tar inte männen oftare ut 1 dag i veckan i de fall kvinnan tar ut 5-6? då får ju barnet träffa pappa (och pappa träffa barnet) lite mer i alla fall. med tanke på alla mammabloggar som finns där ungens dagliga outfit i danska barnkläder visas upp, så verkar ju ett visst överskott inom familjen ändå finnas. de familjerna skulle ju kunna byta lite av de danska barnkläderna mot HM så pappa kan vara hemma någon dag i veckan kan jag tycka.

så här har vi det: min sambo har fram tills nyligen träffat vår son precis lika mycket som jag trots att jag varit den som tagit ut f-ledighet, eftersom han jobbat natt & till stor del vilnätter. först när sonen blev 7 månader började han jobba dag, vilket är fruktansvärt jobbigt för min sambo då han ofta kommer hem 1 timme innan sonen ska läggas för natten & han räknar nu dagarna till sin semester & därpåföljande pappaledighet.

jag får ont i magen när jag tänker på att majoriteten av papporna ser sitt barn födas, träffar det i 2 veckor, & sedan jobbar de. pker hemifrån när barnet vaknar & kommer hem när det somnar. det blir mamman som känner sitt barn bäst & barnet tyr sig också främst till mamman. jag, och min sambo, förstår inte hur de papporna står ut. hur klarar man av det???

jag undrar en sak. ekonomin hävdas ofta vara vad som sätter stopp för att dela lika på ledigheten. men de familjer där mamman tjänar mycket mer än pappan, hur gör de? skiter mamman i att amma så att pappan är 100% ledig? för det skulle ju i så fall vara ett lika stort måste som när pappan inte kan ta ut en dag ledigt eftersom han tjänar så mycket & är så viktig på sitt jobb.

om familjer där mamman har hög inkomst klarar att dela ledigheten ganska lika så klarar familjer där pappor tjänar mest det också. i alla fall enligt vad jag skrev i första stycket i mitt första inlägg.

Hm, tror faktiskt inte jag skrev någonstans om att missunna de som KAN ta ut ledighet, för det har du nog själv tolkat in i det hela i så fall.

Och man KAN faktiskt lära känna ett barn på den tid man har ändå; det är en myt. Visst är det skillnad på de timmar man får/dygn jämfört mot hel ledighet. I så fall skulle jag ju aldrig ha lärt känna min man eftersom vi båda jobbade heltid när vi träffades och han hade arbetsdagar på 12-16 timmar för det mesta... Det var ju först när jag gick på föräldraledighet som vi var hemma ihop mer än några timmar vaken tid.

Det är upp till var och en att fördela sin tid, det är absolut ingenting som ska lagstadgas, då kommer många hamna hos kronofogden eller barn bli satta hos barnvakter redan vid några månaders ålder.
Och de som väljer bort sin föräldraledighet har ju ändå förlorat en tid med sina barn som inte kommer tillbaka. Däremot tror jag inte barnen lider av att t ex inte pappan tar sin föräldraledighet, de vet inte om någonting annat, för i så fall skulle alla varannanhelgbarn må psykiskt dåligt.

Jag säger inte emot dig att vissa roffar åt sig alla FP-dagar, men det är ändå upp till pappan att också ta sitt ansvar och neka överskrivning av dagar. Jag tror inte någon kvinna står med en pistol mot mannens huvud och tvingar honom att skriva över dagarna. Jag reagerar på den enkelspåriga anfallsvinkeln -kvinnorna- när det är föräldrarna det handlar om. Om inte mannen vill bli "berövad" sina dagar så kan han neka att skriva över dagarna, då KAN mamman inte vara "egoistisk" och ta alla dagarna...
Så egentligen är det kanske de veka männen som inte kan stå upp för sina barn och säga nej till sin kvinna och verkligen TA sin föräldraledighet man ska inrikta sig mot...

Jag håller inte med om att det är själviskt av någon av föräldrarna att inte dela exakt lika. Faktum är att barnet är mer beroende av mamman än pappan den första tiden. Du skriver i ett svar att det finns pump och/ersättning, men det är inte säkert att det fungerar för alla barn/föräldrar. Min son är 9 månader och vägrar fortfarande allt vad flaska och välling heter. Inte heller urpumpad bröstmjölk duger, bara amning (och numera lite mat förstås). Om jag skulle börjat arbeta med en gång innebär det att jag inte skulle kunnat helamma mitt barn i de 6 månader som vi velat (och som faktiskt rekommenderas). Jag skulle aldrig kunnat tänka mig att börja jobba (som dina vänner 50% när barnet är mycket litet). Jag tycker att det skulle kännas oerhört stressigt och rörigt att inte enbart ägna sin tid åt att vara föräldraledig i början. Dessutom tycker jag att det tagit tid att återhämta sig efter både graviditet och förlossning. På natten är det enbart jag som kunnat ta hand om barnen i början när de behövt amma, skulle jag då arbetat samtidigt skulle jag förmodligen slutat som ett vrak. Faktum är ju att min man inte kan amma!

Rent ekonomiskt så tjänar min man mer än dubbelt så mycket som jag, vilket skulle innebära en enorm förändring i vår ekonomi om han skulle vara hemma lika länge som jag med våra barn. Självklart en prioriteringsfråga, men vi är inte beredda att göra avkall på en del saker i livet vilket detta skulle innebära.

Vad gäller ansvaret för barnen så tror jag att det är lätt att uttala sig om hur det kommer att bli innan man varit där själv. Jag vet, eftersom detta är mitt tredje barn, att vi delar fullständigt lika på ansvaret för barnen när de blir större och börjar på dagis/skola. Det har faktiskt inget med föräldraledigheten att göra.

Jag tycker att varje familj ska få bestämma själva vad som passar dem bäst, allt annat vore att dumförklara folk. Jag avskyr tanken på att bli tvingad in i ett visst mönster för att andra bestämt att det är det bästa för oss. Här är det jag som är/har varit hemma majoriteten av tiden med alla tre barnen, och de vänder sig lika mycket till sin mycket närvarande pappa som till mig. Hade det inte påverkat våra liv så mycket ekonomiskt (vilket är det största problemet i samhället tycker jag, och som man först behöver se till att komma till rätta med) och om min man hade gjort anspråk på att vara hemma längre så hade vi givetvis fått tänka om. Men som det är nu är vi båda nöjda med vårt val.

Hej

Intressant debatt!
MIn åsikt är nog ganska lik din Bambi, men jag tycker också att det är upp till var och en att fatta sina beslut. Ibland kanske det inte passar att dela lika och då ska den möjligheten finnas.

Något som jag däremot reagerar på är när media ska ta upp detta ämne. Rubriken är alltid: Männen tar fortfarande inte sitt ansvar! En mycket negativ riktat rubrik till männen. En rubrik som jag anser lika gärna kunde vara: Kvinnorna delar fortfarande inte med sig!
Tror tyvärr att många män vill/kan tänka sig att vara hemma, men att kvinnorna förväntar sig att de givetvis ska vara hemma och att de själva styr det så. De släpper inte in mannen.

Wojtan

Nu är det ju tyvärr så att för de allra flesta så tjänar pappan betydligt mer än vad mamman gör. Är man exempelvis CNC-operatör så tjänar man rätt mycket. Säg att mamman är sjuksköterska, CNC operatören tjänar ändå mer. Många gånger är det där det sätts ett stort stopp. Här har det varit så att vi har varit tvugna att jag har tagit ut alla dagar, för att vi ska klara oss ekonomiskt. Varför? Jo, för är jag arbetslös så tjänar jag max 4000 kr i månaden efter skatt.
Vi bor i hus ja, men mest för att det är billigare för oss att bo i ett hus än vad det är att bo i en lägenhet i stan. Eller en lägenhet här, hur vi än räknar på det. Ja, om vi inte skulle tränga ihop oss i en 3:a då. Men det är inte helt lätt när det finns 3 barn i den här familjen. Jag kan inte gärna låta min dotter dela rum med sin yngsta brorsa, det är hon för stor för. Och förr eller senare så vill även han ha eget rum. Den mellersta brodern bor förvisso hos sin pappa, men det skulle lika gärna kunna ändras imorgon. Skulle den nämnda sonen bo här, skulle det ändå bli trångt.
Självklart har vi önskat att vi kunnat bo "compact living" men det funkar inte för alla, vi har även önskat att pappan skulle kunna vara hemma mer, men det har inte heller funkat, tyvärr.
Ni ska vara glada att ni har besparingar att ta av, det är det inte alla som har.

May I write in English? :-)

I agree with Jenny. Babies DO need their mother more when they are just months old, mostly -but not only- because of breastfeeding. That's a fact.

Our case is a little special. I've been in Sweden for a couple of years only and I don't have any job yet (still learning Swedish), so when our son arrived we decided we both would be at home for the first 3 months. My husband is a phd student, we had to use part of our savings but it was worth it! I'm now getting FP myself and will only leave the last 3 months for my husband to use at some point in the future (he has to finish his phd and can't really take much time off).
I don't think Bambi's point of view is spoilt, but it might not fit reality in most of the cases. There are so many variables it's impossible to say what's right and what's wrong. And it certainly has little to do with being selfish, I think.

men, alla ni som hävdar att er man inte kunnat ta ut en endaste dag av ekonomiska skäl, hade han inte kunnat ta ut en dag i veckan periodvis, eller korta sina dagar? man behöver ju inte dela helt lika eller vara helledig först den ena & sedan den andra föräldern. man har ju faktiskt rätt att dra ned sin arbetstid när man har småbarn.

vad jag inte förstår är de som skaffar barn & sedan förväntar sig att deras yrkesliv ska fortsätta precis som innan. jag anser det vara självklart att försöka dela på f-ledigheten så mycket man bara kan, & att båda går ned i arbetstid när barn(en) börjat på dagis så inte dagarna där blir så långa. karriär får man göra senare, sommarstugan/huset/båten får man återuppta sparandet till senare, när barnen är små är TID viktigare än utrymme & bekvämligheter. anser jag. (och självklart är varje familjs situation unik, men generellt sett.)

Maria: May I ask what facts you base this conclusion on? What about all of the children who get adopted when they are newborns? And when the mother gets postpartum depression?

All babies need someone to connect to, and it does not necessarily need to be the mother! All the new studies say this!

När jag var bebis (är idag 15) var det min mamma som var hemma med mig. Jag har idag lika bra kontakt med min mamma och pappa och känner inte att det har påverkat mig på något sätt. Jag har kunnat blivit tröstad av båda, nattad av båda, matad osv. Det har aldrig varit något problem!!

Jag tycker det är konstigt att du påstår att barnet inte lär känna sina föräldrar. Då skulle ju inte mina föräldrar heller känna varandra eftersom de syns någon timme på morgonen och några timmar på kvällen? Jag tror också att det är tryggare för ett litet barn att vara nära sin mamma i början, barnet har ju en mer naturlig kontakt med mamman från början.

Anledningen till att mina föräldrar gjorde som dom gjorde var att pappa är egenföretagare. Han skulle aldrig ha kunnat ta ut hälften av den totala föräldraledigheten. Vem skulle då ta hand om det? Jag förstår din önskan om att man skulle dela lika på allt men det är inte hålbart i det stora hela. Det är ju nästan som kommunism. Det går inte att dela lika på allt och alla bör få göra som dom vill!

Beata: Men det är rätt så stor skillnad på två vuxna som träffas och kan kommunicera och prata och lära känna varandra på det sättet.

Men det är jättebra att du har lika bra kontakt med din pappa som din mamma. Jag kanske har fel? Jag vet inte... därför skrev jag detta inlägg för att uttrycka mina åsikter och höra era!

bambi, beata
javisst, man kan säkert ha lika bra kontakt med både mamma & pappa när man växer upp oavsett hur f-ledigheten såg ut. men nog fan måste det kännas bittert & göra ont varje minut hemifrån för en far att i princip missa sitt barns första 1-2 år, då en massa händer!

min pappa var inte f-ledig alls (fanns ju inte på 70-talet, mamma var "hemmafru"), men kortade däremot ned sin arbetstid när jag & brorsan var små. det anser jag vara en stor anledning till att varken jag eller brorsan hamnar snett på något vis; vi gjorde inget dumt när vi var tonåringar eftersom våra föräldrar varit så mycket med oss att vi stod dem otroligt nära. att prioritera tid med sina barn framför arbete & hög lön kan man inte börja med nog tidigt.

här kan vi inte dela lika dp ja e arbetslös o har gått hemma så pass lång tid att ja inte får några pengar föruotm fp som ja nu kommer få, o skulle min sambo gå hemma så skulle vi förlora för mkt på det, plus att han började ett nytt jobb i mars o det är ett liknande säsings jobb han har.. men förhoppningsvis blir han ledig 1-2 månader till vintern då han jobbat in så pass mkt nu under sommaren, visst han förlorar den första tiden hemma med barnet men vi har inget val..

Jag håller med dig fullt ut, så jag tänker inte tillägga nåt mer i den debatten. Däremot blir jag förbannad av en annan sak när jag läser alla inlägg, och som också har med könsuppdelning att göra. VARFÖR är det i stort sett alltid mannen som tjänar mer och som därför "måste" vara den som jobbar? Detta är förstår ingen nyhet, men det blir så tydligt i en sådan här debatt! Det gör mig vädligt irriterad att det är så!

Ha en bra måndag! //Johanna

Jag håller med dej bambi. I min mammagrupp är det mammorna som kommer vara hemma, bortsett från i vår familj där min man kommer vara hemma ett halvår. Han är dock inte hemma lika länge som jag är, men dock ett halvår. Vi tjänar förvisso ganska bra båda två, men vi bor också väldigt dyrt och har ganska dyra vanor, och min man tjänar väldigt mycket mer än mej, vilket gör att det går åt mycket sparpengar när han är hemma. Detta är ju något vi tänkt på innan och just därför har vi sparat pengar för att kunna lösa det hela ekonomiskt! Varför kan inte andra göra detsamma innan de skaffar barn om nu inte pappan kan vara hemma annars undrar jag?
I min mammagrupp har det dessutom kommit fram att det kanske egentligen är så att mamman helst vill vara hemma och därför är ekonomin en grej man skyller på, även om det påverkar ... men inte lika mycket som man säger. Jag tycker det är elakt. Hur kan man vilja ta tid från de man älskar, jag tycker också det är själviskt. Jag hade gärna varit hemma längre, det här är den bästa tiden i mitt liv, men som sagt, jag kan ju inte beröva min man samma chans!?

Hehe. Har inte haft tid förräns nu att svara. Jag har ju egentligen skrivit massvis om detta i min egen blogg (framförallt bland kommentarerna)

Känner mig lite träffad av Tessans kommentar om danska barnkläder.. Haha (jag vet ju att det inte enbart är mig hon syftar på. OM hon ens hade mig i åtanke alls)

Jag VILL vara mammaledig. Jag vill ju även att Ninja ska lära känna sin pappa. Jag erkänner att jag till viss del är egoistisk, för jag trivs helt enkelt inte med att jobba och jag kan inte tänka mig att inte vara med Ninja varje dag, hela dagen.

Tanken skrämmer livet ur mig och jag kan nästan börja gråta. Nej, jag kan inte. Det är inte det att jag inte litar på oskar, för DET gör jag.

Men det är inte svart eller vitt. Att jag valt att vara hemma har massa olika anledningar:

1. Jag tror faktiskt att det bästa för barnet är om mamman är hemma i början, pga den kontakt man redan fått genom graviditeten.

2. jag ammar. Nej, flaska och pump är INGET alternativ. Jag är amningsfanatiker. (och även om jag inte varit det, så kan faktiskt inte alla pumpa. Jag är en av dem)

3. Det är bättre ekonomiskt. Om oskar ska vara hemma på heltid så skulle han vara tvungen att ta ut 7 dagar i veckan och lillan skulle behöva börja på dagis tidigare. Nu tar han ut 2 dagar i veckan (söndag och måndag) och vi klarar oss fint.

(jo jag handlar vissa dyra saker ibland, men prioriterar istället bort en massa annat som andra familjer köper - typ kläder till mig själv och maken, nöjen, utemat osv. Jag köper ju liksom inte enbart Molo och småfolk (ofta på rea) - utan är ju storkonsument på Lindex barnavdelning. Och jag köper inte bara näbbstövlar, utan är ju stammis på Stadsmissionen och myrornas)

4. Maken ÄR oumbärlig på jobbet (jo jag vet att de flesta tror det men att det egentligen inte är så) Företaget har svårt nu och Oskar är en av de viktigaste anställda. Han vill ju gärna ha ett jobb att gå tillbaka till om han skulle vara pappaledig.

5. Jag är arbetslös

------------

värsta försvarstalet, jag vet. Men jag blir lite försvarsinställd. Kanske just för att jag VET att det kanske hade gått att lösa på nåt sätt om jag varit mindre lat, haft mindre dyra vanor, mindre.. tja.. av allt. Jag känner mig träffad för att det ligger en viss sanning i det.

Innan Ninja kom så trodde jag att det var så självklart, så enkelt. Självklart skulle vi dela lika.

... sen vill jag tillägga ett ytterligare perspektiv. Vår fostran. Vi kvinnor fostras ju att det är VI som ska ta hand om barnen osv.

Min make t.ex - kompetent som han är och inte speciellt macho, vågar ÄNDÅ inte vara själv med Ninja längre stunder. Och lämna hemmet med henne själv? Otänkbart. Jag har svårt att förstå varför, samtidigt som jag har en aning.

Det är inte det att han inte vill vara hemma med Ninja, för DET vill han. Han har ont i magen varje dag säger han. Det är just SJÄLV med henne som är problemet. Jag uppmuntrar (snälla! Jag vill ju ha lite egentid för fan!) men han är så otroligt osäker på sin egen förmåga.

Tråkigt.

Du skriver att: "Dom första åren är extremt viktiga i en barns utveckling. Sen om mamman redan från början tar emst ansvar för barnen så blir det oftast så i fortsättningen också, även när barnen blir äldre."

HAr en dotter på 4 månader och jag ska vara hemma totalt 15 månader och min sambo 3 månader.

Efter att 4 månader har gått och jag varit hemma så har inte min sambo dålig kontakt med vårt barn och han missar inget, han umgås jättemycket med vår bebis och tar hand om henne. Vi delar lika och hjälps åt med allt i hemmet.
Vi skulle kunna dela på ledigheten då vi tjänar ungefär lika men vi tycker båda detta är bra, vi har aldrig ens tänkt att det är något konstigt med det eller att jag är en stor elak egoist för det.

Så om nu han hade varit hemma 5-6 månader till så hade vår sittuation varit helt annorlunda menar du?

Har själv haft en pappa som jobbade hela min uppväxt, han var aldrig närvarande eller delaktig i något.
Min sambo däremot kommer vara väldigt delakrig i både skola/dagis och fritid under uppväxten. Förstår inte det viktigta med de första månaderna. Räkna ihop dom timmarna det blir mot det livslånga engagemanget vi kommer ha med våra barn.

Anneli: Jag hoppas verkligen att det inte kommer att bli så för er. Detta är bara mina tankar och jag tror verkligen att det är lättare att pappan inte får lika mycket kontakt eller tar lika mycket ansvar om han inte är hemma så mycket i början. Det blir mamman som tar mest ansvar och så brukar det lätt bli att det fortsätter så.

Ja jag tycker det bara är konstigt att man tror att pappan inte kan ta hand om och lära känna sitt barn bara för att han inte är föräldraledig halva tiden. Kan han inte det är han kanske inte redo att skaffa barn överhuvudgtaget.

anneli
men vad har din man för arbetstider? och hur sover er dotter? jag tycker det låter konstigt att han inte missar nåt. jag kan iofs bara tala för oss, som ju upplevt både och, och oj vilken skillnad det är nu när sambons jobbschema gått från natt- till dagjobb! sedan vår son fick sovrutiner vid 5-6 månader sover han natt ca 19-06, så nu missar sambon i princip allt; han får ju bara träffa sonen 1-2 timmar på kvällen då han är trött & pendlar mellan hyperaktiv & gnällig. skittrist att ha det så just precis nu när sonen är i anknytningsfasen.

LD
hehe, njae jag menade inte specifikt dig apropå de danska barnkläderna. men det var en sak jag kom att tänka på då jag gafflade med dig i din blogg om föräldraledighet & prioriteringar. men då det ju gäller långt fler än dig så var det inget som skulle tillfört nåt i den diskussionen vi hade då, kände jag.

men, tar den ena föräldern ut varenda f-ledighetsdag & hävdar att det är av ekonomiska skäl och samtidigt klär ungen i svindyra barnkläder samt slajjar på stan med en bugaboo i ena handen & en latte i den andra, ja då tycker jag man prioriterat lite snett.

anneli
en sak till, apropå:
"Ja jag tycker det bara är konstigt att man tror att pappan inte kan ta hand om och lära känna sitt barn bara för att han inte är föräldraledig halva tiden."

men det handlar ju inte om hur mycket pappan kan eller vill, det handlar ju om vem barnet blir van vid. om mamman är den som oftast matar, tröstar, vyssjar till sömns etc, då blir det till sist så när barnet börjar kunna skilja på mamma & pappa & andra människor att det bara är mamma som funkar. särskilt om man har ett barn som är kinkigt med maten eller krånglar med sömnen.

LD
glömde en sak =)

vad trist att din man inte känner att han vågar vara ensam med er dotter. tror du det hade varit så om han varit f-ledig mer & tidigare? annars är ju det ett typexempel på bambis tes om hur det kan bli om man inte delar lika på ledigheten.

Tessan:
Ja men det är ju övergående och det kan ju lika gärna vara så att det är under tiden pappan är hemma och barnet blir pappigt, då måste ju båda vara hemma sammtidgt för att man ska undvika det.

Tessan: Min sambo jobbar till 16.00 och dottern läggs vid 20.00. Sen är det ju helg nästan en tredjedel av veckan.
Det handlar ju inte bara om hur många timmar man är med barnet utan vad man GÖR när man är med barnet. Jag hörde att enligt någon studie så ägnar man 2 timmar per dag åt att titta på tv men endast 10 min till att prata med sina barn.

Hur blir det sen när barnet är på dagis och ingen av föräldrana är hemma med barnet? Vem är barnet vant vid då???

Tessan -- jag tror absolut det har med våra val att göra. Det var vi medvetna om från början. (att det har konsekvenser) men vägde det positiva mot det negativa. Dock så hade jag hoppats och trott att han skulle vara mer initiativtagande när det gäller umgänget. Typ istället för att sova bort halva helgen kanske kliva upp och umgås?

anneli
ja, om din sambo slutar så tidigt så förstår jag att problemet med tid är mindre hos er.

angående dagisåldern så händer det ju då inte lika mycket hos barnet varje dag som det gör första året. efter 6 månader fullkomligt exploderar barnet i nya färdigheter, dagligen. men vid 1,5-2 års ålder känns det lugnare plus att barnet har en begreppsvärld & vet vem mamma & pappa är, men som jag skrivit tidigare så kommer vi inte sätta vårt barn på några 40-timmarsveckor utan jobba mindre så han kan vara på dagis så lite som möjligt.

anonym
ja, jag tycker att fler borde ta ut ledighet så att den som jobbar (eller båda, när mamman återgått i arbete) i alla fall kortar sina dagar eller sina arbetsveckor under spädbarnstiden. det blir ju en väldig skillnad att jobba 8-17 mån-fre mot att jobba mån-fre 8-15 eller t ex hela dagar mån-tors.

Oj, vilken debatt. Känsligt ämne!

Jag ska vara hemma i 1,5 år och har "tagit" alla dagar jag kan från min man. Men jag gör det definivt inte av själviska skäl. Jag blev arbetslös när jag var gravid och vi har inte ekonomin till att han ska vara hemma. Hade jag varit självisk hade han fått vara pappaledig och jag stämplat, då kunde vi ju båda vara hemma och det vore ju det allra skönaste. Med tanke på det ekonomiska läget är jag ju tyvärr inte för positiv till att jag kommer få jobb den närmsta tiden.

Innan jag blev arbetslös hade vi tänkt att jag skulle vara hemma nästan ett år och han ett halvår. Förstår inte riktigt hetsen att det ska vara exakt 50-50, graviditeten, förlossningen och amningen är ju långtifrån 50-50, varför måste allt annat vara det!? Sedan tycker jag självklart att pappans roll är väldigt viktig, men vissa delar kan han inte ta. Hade jag varit hemma ett halvår hade jag fått sluta amma pga det, inte pga när det kändes rätt för mig och barnet, och det blir ju också fel. Min man gör massor med vår son, han lägger honom nästan VARJE natt, tar hand om honom på helgerna och är med honom från det att han kommer hem från jobbet tills han nattar honom. För vår son är vi lika och det är ju det viktigaste.

(P.S. köper också danska märkeskläder, men nästan bara på REA!)

intressant diskussion..det finns en massa sidor och kanske det vore svårt att lagstfta om detta, jag håller med bambi att det upplevs som att det ändå finns situationer där huvudargumentet egentligen handlar om ekonomin, vad handlar det om då? föreställningar om vad en mamma och pappa är kanske. I min bekantskapskrets delar de flesta på föräldraledigheten så jag blir ibland lite förvånad (trots att jag vet att det är vanligt)där pappan tagit ut två månader max UNDER SEMESTERN. Jag kan bli lite less ibland på att vi inte bara curlar ungarna utan också karlarna när det gäller situationer där kvinnan håller hårt i förädradagarna. Sen så skulle jag vilja slopa begreppet kvalitetstid...

Jag förstår precis hur du tänker och känner.. och jag tycker precis likadant men som du skriver så går detta inte alltid att genomföra pga ekonomin eller andra saker, vad är det folk inte förstår? (syftar på kommentarerna)

Hoppas din dag blir bra :)

Innan du kommenterar,glöm inte att prenumerera på min blogg! Du vill väl inte missa några inlägg? Nej, tänkte väl det. Klicka på ikonen!