Första gången...
Visst så bubblade det upp lite känslor i mig, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, även om jag måste äta medicin varje dag så känns den mer som en del av vardagen (vilket jag aldrig riktigt trodde att den skulle göra).
När jag tänker tillbaka på beskedet, operationen och strålbehandlingen så tycker jag att det allra värsta var ändå rädslan och tankarna i mitt huvudet. Tryggheten som jag hade innan, att kunna tänka "det händer inte mig", har försvunnit och jag oroar mig mycket mer nu för allt hemskt som kan hända. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända.
Skönt att det på ett sätt blev en bra diskussion av det hela. Min mormors kusin (extramormor) dog i cancern i december 2010, det kan faktiskt hända vem som helst, när som helst.
Så otroligt skönt att du klarat igenom detta. :-) (Annars hade jag inte hittat din fantastiska blogg!)
Canser, hu, tufft att ta sig igenom.
Ha en fortsatt fin dag!
Varma hälsningar
Maja :)
Hejsan! Jag älskar verkligen din blogg. Har sett att du gillar djur. Jag ska snart få barn och undrar hur det går ihop med hund.?
Har du haft någon hund? Förresten jag håller på att skaffa en andra hund också :D men funderar på vad den ska heta. Vad hette din första hund? :D
Min mans ärr var så tunt och fint (det var hans kollega som sydde och han tog rejält med tid på sig och lyckades jättebra) så det är knappt synligt alls nuförtiden.
Nu är ju han iofs lite hårigare än dig så det döljer säkert lite också :-)
För honom visade det sig inte vara cancer utan sköldkörteln hade bara fått "spel" det löste sig då genom att de opererade borta en del men nu har den satt igång igen och hans läkare är på honom om att de behöver göra strålbehandlingen för att slå ut den helt.
Är i samma sits som du. Har numera två barn. Opererades 2005 för sköldkörtelcancer, meddulär sådan, med spridning i lymfkörtlar. Börjar noja för att jag ska kolla spridningen igen om två veckor. Suck! Så jag vet också hur det känns. Lycka till!
