Ett ständigt ämne som tas upp vid varje föräldramöte är att barnen sitter för mycket framför datorn. På alla skolor och genom alla åren så har jag alltid hört detta problem.

Föräldrarna är förtvivlade och vet inte vad dom ska göra för att få sina barn att inte sitta framför datorn hela kvällarna (och ibland nätterna också). Dom undrar om dom kanske till och med ska säga upp internetabbonemanget.

Det är svårt att ge råd men det jag brukar säga är att man måste ha en ständig dialog med sitt barn. Barnet måste också inse hur datoranvändandet kan påverka studierna både genom mindre tid till läxor men också trötthet och ibland skolk för att man inte orkar gå till skolan. Vi måste förstås lära våra barn att prioritera och det är en del av att lära sig att bli självständig.

Men jag märker maktlösheten hos föräldrarna som upplever detta problem. Internet och datorer är en sån stor del av vårt samhälle (sverige har den största internetanvändningen i världen med 75% av befolkningen som har tillgång till det) så det är väldigt väldigt svårt att aktivt välja bort det.

Har ni några råd eller tips som man kan ge till föräldrar med detta problem?

Det blev lite stressigt imorse då barnen väckte oss 6.40. Vi brukar inte ställa klockan på morgonen eftersom barnen alltid vaknar runt kl. 6! Så imorse blev det stress, stress, stress och så var det förseningar och skit. Så nu sitter jag här och väntar och har tio minuter att döda. Så vad gör man? Man plockar förstås fram iPhonen!

Men tänk för bara ett par år sen. Då hade jag istället suttit här och haft tråkigt. Kanske tittat på människor eller blundat en stund. Men idag tillåts vi inte ha tråkigt! Jag läste i YourLife att begreppet tråkigt inte ens fanns förrän på 50-talet (om jag minns rätt). Då fanns det inget som var "tråkigt". Men idag när vi ständigt ska bombaderas med information och roligheter så är det något hemskt över ordet tråkigt. Vi hinner aldrig varva ner när vi konstant matas med information. Men hur ska vi kunna njuta av allt roligt om vi aldrig tillåts att ha tråkigt?

Nu ska jag njuta av tråkigheten...

Jag och en vän pratade här om dagen om att en del barn lär sig att dom är viktigast i världen. Även om mamma eller pappa sitter mitt i ett viktigt samtal så avbryter barnet dom och får 100% uppmärksamhet.

Innan jag fick barn så störde jag mig jättemycket på föräldrar om inte lyssnade och såg deras barn. Det kunde vara på ICA som jag såg barn som sa "mamma, mamma, mamma titta här!" medans mamman läste på ett flingpaket ochs svarade "mmm.... va fint" utan att släppa flingpaketet med blicken. Då tänkte jag så ska jag aldrig göra mot mina barn, jag ska alltid finnas tillgänglig för dom!

Men nu när jag sitter här med två småbarn så tänker jag lite annorlunda. Jag tycker fortfarande att det är jätteviktigt att se sina barn, men jag tycker inte att jag ska ständigt finnas tillgänglig för dom. Dom måste även lära sig att världen inte kretsar kring dom. Ibland sitter jag i ett viktigt samtal och då måste dom vänta, det tror jag bara är nyttigt!

Jag läste i en föräldratidning för ett tag sen att våra barn inte lär sig att kräva uppmärksamheten utan dom får den hela tiden ändå. Föräldrarna sitter och tittar på barnet vid matbordet och säger åh-ar och ah-ar åt allt barnet gör och all fokus är på barnet. Barnet lär sig att ständigt vara i centrum istället för att lära sig att ibland måste man kunna kräva uppmärksamheten om man har något viktigt att säga.

Men allt det där är en balansgång känner jag. Jag vill vara närvarande för mina barn, men inte ständigt närvarande. Jag måste få säga att jag är upptagen ibland, men jag måste kunna släppa saker ibland också när dom har något viktigt att säga eller visa mig. Vad har ni för tankar om ämnet?

Underbara Peanutbutter cupcakes

Nu har jag läst ungefär halva boken "Mindfulness för föräldrar" och vissst är det en hel del som känns självklart men ibland behöver man en påminnelse.

Mindfulness handlar mycket om att leva här och nu. Det som har hänt tidigare kan man ändå inte ändra på och man kan inte veta exakt vad som kommer att ske i framtiden så det är onödig att lägga energi på det. Det är mycket bättre att lägga all sin energi på det som händer här och nu för det är det enda man kan påverka!

Jag kände att denna bok är extra viktig för mig att läsa just nu då jag ska försöka få jobb, hämtning/lämning, familjeliv, blogg och träning att gå ihop. Jag vill inte känna att jag stressar igenom livet utan jag vill njuta av mitt liv och speciellt mina barn, innan det är för sent och dom har flyttat hemifrån (jag har hört att det går fasligt fort allt det där). Jag vill inte tänka "vart tog tiden vägen? vad hände med livet?"

Tyvärr så känns det som om allt fler föräldrar är icke-närvarande. Man pillar på sin iPhone medans barnen leker i parken och ser inte när 3-åringen stolt avfyrar ett leende när hon klarar av att klättra högst upp på klätterställningen och så drar man med sig 4-åringen när man är på väg att lämna på förskolan och märker inte att 4-åringen precis upptäckte en liten myrstack som den ville undersöka. Vi tar inte tillvara på livets små guldkorn och sen så klagar vi över att vardagen känns så grå och trist. Jag har inte varit så mycket bättre själv, men nu ska jag försöka att leva här och nu. Jag skrev till exempel dagens två inlägg fredag kväll när barnen sov. Jag har inte alltid kameran med mig och måste inte fota varenda ögonblick med barnen utan njuta av nuet istället.

Nu ska jag fortsätta och läsa i boken lite...  :)

Den här helgen har verkligen präglats av död. Jag kan inte låta bli och tänka "hur kan en människa bli så ond?" och som mamma så kan jag inte låta bli att fundera på om mina barn skulle kunna göra en sån sak? Vad hände med mördaren som gjorde att han blev som han blev? Var det hans uppväxt? Vad säger hans mamma om det han har gjort? Frågorna snurrar runt i huvudet.

Sen kom ett till chockbesked - Amy Winehouse har dött också. 27 år gammal och i och med det så blev hon medlem i den ökända 27 Club tillsammans med ett 30-tal andra kändisar som har dött vid exakt 27 års ålder (Jim Morrison, Janis Japlin, Kurt Cobain är bara några). Även det väcker frågor - varför dör dom vid just 27 års ålder? Är det en märklig slump?

När jag fick höra talas om denna hemsida så blev jag lite illamående:

Ja, det har alltså funnits en hemsida där man har kunnat gissa på vilket datum Amy Winehouse skulle dö på. Så nu har någon vunnit en iPod touch....

Vi brukar vara rätt så sena med att skaffa "det senste". Vi skaffade nyligen platt-tv. Det kändes lite onödigt att köpa ny tv när vår gamla tjock-tv fungerade utmärkt. Men jag är glad över vår nya LED-tv som har jättefin bild och tar inte lika mycket plats som den gamla klumpen. En vän sa till mig, när jag klagade över att vi alltid är sist med allt - "Ja, men ni betalade inte över 30000 kronor för er tv som idag är väldigt dålig jämfört med dom som finns idag."  Så det kanske inte är så tokigt att vänta lite med att köpa saker?

Men nu känner jag att det kanske är dags att införskaffa en iPhone också. Det känns som om den skulle kunna underlätta livet lite. Men nu ryktas det om att iPhone5 ska komma i september, ska man vänta 1 ½ månad kanske...? Men sen brukar väl dom där släppen alltid bli försenade och så kan man inte riktigt räkna med att få en av dom första som släpps... så det blir väl snarare om 3 månader? Men iPhone5 ska ha en snabbare processor och en bättre kamera, så det kanske är bäst att vänta ändå?

hej du! Det är nog en fas, zacks nyfunna trots. En fråga till dig: känner du aldrig att det blir mycket om barnen i bloggen? Hur de är, vad de säger osv? Integritetsmässigt menar jag... Jag vet inte, jag har också bilder och text om min lilla hos mig så jag gör inte annorlunda, men jag vet att min stora son skulle döööö om han visste att det fanns en massa bebisbilder och texter om hans person och ageranden för allmän beskådning. Hur ser du på det?


Svar: Jag har först och främst utgått från mig själv. Att jag skulle tycka att det hade varit jätteroligt om min mamma hade bloggat när jag var liten och jag kunde gå tillbaka och kika på bilder och läsa om exakt vad jag gjorde om dagarna. Nu är min mamma snarare tvärtom och har knappt berättat något alls om min uppväxt så det är kanske därför jag känner så?

Vi pratade även med vår BVC-sköterska om detta då vi frågade henne om vi fick ta kort på henne när hon gav Zack en spruta (för länge sen) och då berättade hon om hur hennes tonårsson brukar ta fram gamla bebisbilder på sig själv och visa tjejer han har över och dom tycker han var såååå söt..osv. Hon pratade också om att dessa barn kommer ju ha vuxit upp med internet och vet inget annat. Det är väldigt vanligt att folk lägger ut bilder på sina barn och vänner, så det kommer inte vara något ovanligt eller utstickande.

Däremot så har jag slutat att lägga ut bilder på Facebook eftersom dom får rättigheter över bilderna och det känns riktigt läskigt. Jag kan ändå radera bloggen eller bilder från bloggen, men Facebook kan göra vad dom vill om jag lägger upp bilder där - galet!

Sen så blir det extra mycket om barnen nu när jag är hemma med dom och umgås så mycket med dom. Ju äldre dom blir desto mindre kommer dom nog att synas på bloggen, vilket man brukar märka på föräldrabloggar med lite större barn. Eftersom det är min blogg så blir det att jag berättar om mitt liv och just nu handlar mitt liv mycket om barnen så blir det mycket sånt i bloggen. Jag tycker också att det är underbart att kunna diskutera frågor rörande barnuppfostran med er läsare (som besitter så mycket kunskap och erfarenhet), men också att ni kan få stöd och tips av mig. Alla barn följer ändå en utvecklingskurva så det är nog inte något som jag skriver här på bloggen som är extremt konstigt eller ovanligt som jag tycker att barnen behöver skämmas för i framtiden (utan snarare kan se om deras egna barn agerar likadant som dom sen).

Vad kul! Tack för tipsen!
Två frågor nu så här den 4 juli: saknar du att bo i USA? Skulle ni kunna tänka er att flytta dit hela familjen?




Svar: Ja, ibland saknar jag USA. Jag känner ju mig väldigt amerikansk ibland, speciellt när det gäller humor, mat och godis. Då är jag nästan 100% amerikansk  ;)

Men samtidigt så saknar jag inte rädslan. Alla är så rädda. På morgonen när man dricker sin mjölk till frukost så sitter man och tittar på bilder på försvunna barn på mjölkpaketet. I skolan så tränar man på vad man ska göra om det blir en jordbävning och man får lära sig "stranger danger" - att aldrig prata med en främling. Min mamma följde mig alltid fram och tillbaka till skolan, även när jag var 9 år gammal och det tog ca 10 minuter att gå. Jag fick absolut inte lämna vår trädgård ensam.

Jag skulle inte vilja att mina barn växte upp på det sättet. Jag älskar tryggheten här i Sverige och jag tycker att det är var barns rätt att känna sig tryggt.

Men USA är ju ett underbart ställe att bo på som vuxen. Så många möjligheter, det är ju verkligen drömmarnas land. Jag tycker också om att amerikanarna är stolta över sitt land, tycker att det är lite synd att det nästan är lite fult att vara stolt över att man är svensk.

En av mina vänner har "bara" ett barn. Hennes barn börjar bli några år gammal och folk i hennes omgivning har länge frågat när det blir syskon. Det är lite konstigt det där, att folk antar att alla vill ha fler än ett barn och att alla kan få ett till barn om dom redan har ett.

Men jag kan avundas henne ibland. Hon kan lägga all energi och kärlek på sitt endaste barn, är inte det underbart? Jag kan ofta känna att jag slits mellan Zack och Leah, men samtidigt så tänker jag att dom få igen det dom missar från mig av varandra senare.

När vi hade tankar på att skaffa ett syskon till Zack så tänkte jag att det kan ju ta upp till ett år. Vi hade kanske bara tur att det gick så snabbt med Zack? Men nej, det gick snabbt med Leah också (lite för snabbt nästan). Men ett par vänner till mig har lärt mig att man aldrig ska ta sånt för givet så jag var inställd på att det kunde ta många många månader (eller kanske inte alls).

Men för många så är ett endaste barn en oerhört stor gåva och dom är mer än nöjda med den finaste gåvan. Varför tror alla att alla eftersträver en familj med minst två barn? Vissa verkar nästan tycka att det är konstigt om man inte vill det? Dom tar det nästan som kritik mot sig själv eller nåt och kan anklaga henne för att missunna sitt barn ett syskon. Varför tror ni att folk gör så? Vad har ni för tankar om detta? Är det synd om ett "ensamt" barn?

Här om dagen så såg jag ett par som stod runt en bil. Jag såg direkt på kroppsspråket vad det var dom höll på med och känslorna kom över mig på en gång. Jag tror ni också skulle känna igen vad dom höll på med. Hur dom båda står böjda över passagerarsätet och sakta sakta lyfter upp ett litet knyte. Det strålar om dom när dom båda två står böjda över det lilla knytet som hökar när det försiktigt och sakta lyfts ut. All fokus på den lilla, dom märker inte ens att jag går förbi utan ser bara sitt lilla mirakel. Jag försöker få en liten glimt av den lilla men man ser bara en liten nästipps sticka fram ur filten som är omvirad om den.

Jag kan verkligen minnas dom där dagarna som igår. Dagarna då man kom hem med sitt lilla nyfödda barn och allt handlade bara om det lilla undret. Det var så underbart och man var så stolt. Man svävade verkligen på moln och det var så SKÖNT att få komma hem och börja sitt liv med en ny familjemedlem.