Ibland när elever "bara" får godkänt på första provet eller uppgiften i en kurs så kan jag få frågan "men nu kan jag väl inte få MVG?".  Många lärare kräver att eleverna har fått MVG på allt för att ens vara påtänkta att få ett MVG i slutbetyg. Men jag tänker alltid att eleverna är ju där för att lära sig, så vi kan ju inte kräva att dom ska ha MVG från start till slut på allt.

Det viktiga är ändå att dom uppfyller alla MVG-kriterier och då gäller det att dom får chansen att visa att dom uppfyller dessa även mot slutet av kursen (kanske inte räcker med ett uppgift eller ett prov). Sen är det alltid en viss tidspress och man som lärare har inte tiden att ge eleverna hur många chanser som helst att visa att dom uppfyller betygskriterierna.

Känner ni igen detta? Har ni haft någon lärare som har krävt MVG genom hela kursen för att få det som slutbetyg?

P.S. Jag vet att det är ett nytt betygssystem men dom flesta av mina elever har fortfarande det gamla betygssystemet.

Hej! Jag har en hel del från Mine serien och jag tycker det varierar väldigt mycket med strimmorna. Jag har en fråga som du kanske kan ge ett bra svar på eller lyfta i din blogg och det är hur man kan/ska gå tillväga om man som jag fick besked om idag från dagispersonal att sonen bitit ett annat barn. Fröken sa att ingen sett något. När dom frågade min son varför han gjort detta sa han att han aldrig får bestämma. Sen hade fröken skällt på honom så han kissade ner sig. Kram Sofia


Mina tankar kring det hela: Låter onekligen som en jobbig situation! Barn brukar ta till såna metoder när dom känner sig frustrerade och kanske inte kan uttrycka sig på något annat sätt. Ingen lyssnar eller förstår!

Det kanske kan vara bra om pedagogerna försöker uppmuntra din son att umgås med några andra vänner på förskolan? Några som kanske förstår och lyssnar på honom lite mer?

Vad säger ni, mina kloka läsare? Kanske någon med liknande erfarenheter?

Jag pratade lite grann med vår fackliga representant på skolan då jag ska vara föräldraledig och vilka rättigheter jag har (så att jag inte blir av med min heltidstjänst, t.ex.). Han pratade då om att den här föräldralagen som ger oss rätt att vara föräldralediga en viss del av vår tjänst är inte till för att skydda skolan, inte ens för att skydda föräldrarna. Utan man får inte glömma att den är till för barnen för att barnen ska kunna få en sån bra uppväxt som möjligt.

För några dagar sen så såg jag denna video. Jag vet inte om ni har sett den, men om ni inte har det SÅ SE DEN:

Ibland så kan jag tänka tillbaka på hur rädd man var för att ha sönder barnen när dom var nyfödda. Man kände verkligen att det här klarar inte jag - dom var ju så sköra! 

När jag väntade Leah så pratade jag med min barnmorska om det och hon sa "bebisar klarar  mycket mer än vad man tror!". Vi kom in på det eftersom jag var lite orolig över att Zack skulle skada den lilla nyfödda bebisen... men det gjorde han ju inte!

Samma sak med dom första gångerna som barnen ramlade och slog sig. Usch, va jobbigt det var! Men den gången som någon av barnen skadade sig som värst var nog när vi var i Italien i september i år. Vi satt på vår altan och Zack satt på en sån där vit plaststol och så gungade han på den och vips så trillade han bakåt i stengolvet. Usch, det känns jobbigt bara jag tänker på det. Det var så många tankar som for runt i huvudet - att han skulle bli hjärnskadad, bryta nacken, osv. Man hinner tänka mycket på den där millisekunden. Men han överlevde det också och båda barnen mår bra! Barn är rätt så tåliga ändå... (tänk bara på hur många gånger man själv har ramlat och skadat sig!)

Idag har jag hållt på och diskuterat fram och tillbaka med biträdande rektorerna om hur jag ska göra till våren. Ska jag gå ner 20%, vilket jag hade tänkt från början men det visar sig bli lite krångligt med kurserna, eller ska jag till och med gå ner 40%?

Vi skulle definitivt kunna klara oss om jag jobbar 60% och maken 100% (han har jobbat 75% nu och jag 100% så nu är det dags att byta) men vi vill spara till hus samtidigt så vill man passa på och vara med barnen så mycket som möjligt när dom är små.

Så jag håller på och sliter mitt hår och tänker fram och tillbaka - vad ska man prioritera? Hus så snart som möjligt eller så mycket tid som möjligt med barnen?? Ja, det är inte så lätt att välja... för mig så betyder hus så mycket - en trygg uppväxt där barnen kan springa ut på gräsmattan när dom vill men samtidigt så är tid tillsammans med barnen så viktigt också! Gah! Jag får försöka sova på saken och fundera vidare....

Förra helgen så fick vi veta att några av våra vänner ska separera. Det känns alltid tråkigt att höra och det är andra paret inom vår bekantskapskrets som den senaste månaden har berättat att dom ska separera. Båda paren har barn också.

Men jag förstår dom. Det är tufft att ha småbarn, det tär verkligen på förhållandet och ibland händer saker som är oförlåtliga.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 9 år gammal och det kändes väldigt jobbigt. Men i samma veva så tog min mamma med mig till ett helt nytt land och jag hamnade på andra sidan jordklotet från min pappa. Jag kommer ihåg saknaden och hur vi skrev långa långa brev till varandra. Han skickade paket och kort så ofta han bara kunde. Ett par år senare flyttade han hit, men det tog ännu flera år att reparera skadan i vårt förhållande.

För en pappa på andra sidan jordklotet kan inte vara en närvarande pappa och ändå finns det många pappor (och mammor) som bor jättenära sina barn och ändå inte är närvarande.

Jag har känt en oerhörd ilska mot min mamma att hon berövade mig min pappa under många års tid. Nu så vet jag inte hela historien kring varför min mamma tog med mig hit till Sverige och den kommer jag nog aldrig få veta heller...

Men efter allt som jag har gått igenom så har jag alltid känt att jag aldrig skulle ta barnen ifrån deras pappa om vi skilde oss. Det är så oerhört egoistiskt (om det inte förstås finns goda skäl, som t.ex. att pappan skadar barnen) och jag har hört talas om så många mammor som använder barnen för att "hämnas" mot pappan, vilket gör mig så oerhört ledsen. Hur kan man göra något sådant mot sina egna barn?

Minns ni när ni gick i skolan och helt plötsligt så dök det upp en ny person där - en vikarie! Det kunde vara rätt så spännande och ett litet avbrott i dom där vanliga skoldagar som alltid såg likadana ut. Ibland så hade vikarien det riktigt tufft med oss men ibland så älskade vi den där vikarien och önskade nästan att vår vanliga lärare inte skulle bli frisk  ;)

Men så ser det faktiskt inte ut nu för tiden. Det kanske inte heller är lika vanligt med vikarier på gymnasiet (där man tänker att eleverna får ta lite eget ansvar) men det är inte många gånger under mina sex år som lärare som man har tagit in en vikarie när jag har varit borta. Så har det varit på alla dom skolorna jag har jobbat på och jag har hört att det är så det är nu för tiden.

Det är lite synd att man har prioriterat bort vikarierna. Jag förstår att det handlar om pengar, men eleverna känner sig ofta bara lämnade vind för våg och det blir nog lätt att man "uppmuntrar" till skolk och ger bilden av att lektionerna inte är så viktiga. Eleverna blir vana vid att hänga i korridorerna när läraren är sjuk och det blir nog lättare för dom att fortsätta med det då dom har fått en smak av det....

Det är så tråkigt att man prioriterar bort mer och mer saker i skolans värld men som lärare känner man sig lite maktlös.

Jag sitter här och rättar uppsatser som mina elever har skrivit. Jag blir lite besviken när jag läser en uppsats som så uppenbart har snotts från nätet. Även om jag bara har känt eleverna lite över 2 månader så märker man direkt när det inte är dom som har skrivit uppsatsen.

Det är så jäkla onödigt då man måste kontakta föräldrar och rektor... Jag vet att vissa lärare tar det nästan personligt när elever fuskar och tänker "tror eleverna att jag är så dum i huvudet att jag går på nåt sånt?".

Så, då är det faktiskt nästan bättre att eleven inte lämnar in något alls. Men jag förstår att man som elev kan vara stressad och känna press på sig att prestera. Som lärare blir man van vid att man då och då har elever som fuskar men det känns alltid lika trist, tycker jag....

Min Berlinresa förra helgen var väldigt lärorik ur flera synvinklar. Förutom själva kursen så fick jag verkligen lära mig att uppskatta Sverige och den svenska kulturen.

Även om jag känner mig något insatt i andra kulturer efter att ha rest runt lite i världen så blir det ändå inte att man sätter sig ner och diskuterar föräldraledighet när man besöker Thailand eller kollektivtrafik när man besöker Italien. Däremot så var dessa ämnen något som diskuterades med mina kollegor från Kanada, Holland och Spanien.

Jag vet nog innerst inne att vi har det extremt bra här i Sverige, men jag blir ändå ganska chockad och förvånad när jag hör att det i princip inte finns någon kollektivtrafik alls i vissa länder. Alla kör bil. Så när jag berättade att man till och med får åka buss gratis med barnvagn här i Stockholm så trodde dom knappt mig! Min kollega från Kanada sa drömmande "Men det är så det SKA vara!". Tänk att man sällan uppskattar detta utan istället muttrar surt när man inte får plats med sin barnvagn på bussen (vilket händer väldigt sällan faktiskt).

Mina kollegor tyckte det var jättekonstigt att min man jobbade 75% och kunde ta ut föräldradagar. I deras länder var det mammadagar (och inte särskilt många) som gällde, men i en del länder så kunde mamman ge en del dagar till pappan. Det var oerhört ovanligt att mannen var hemma med barnen eller inte jobbade heltid på grund av dom. Det var därför dom undrade vart mina små barn var någonstans när jag var i Berlin! Men, dom har ju en pappa... tänkte jag!

Så, även om jag redan visste att vi har det väldigt bra här i Sverige så var det rätt så nyttigt med en liten påminnelse. Vi har den längsta föräldraledigheten i världen och vi har en väl fungerande och väl utbyggd kollektivtrafik. Det känns faktiskt som om vi bor i ett land som vill underlätta för oss i vår vardag!