Påverka din egen ekonomi!
Lyxfällan går på repris en massa på TV3 nuförtiden och i nästan varje avsnitt så säger dom att "detta är det värsta dom någon sin sett". Men det är nästa så, det blir nästan värre och värre i varje avsnitt. Jag sitter ofta helt förstummad över att människorna ens har kunnat hamna där dom är.
Dom brukar inte ha så mycket lägre inkomster än vad vi har men sen är det ju utgifterna som det är stor skillnad på. Det är ju just utgifterna som man kan påverka själv enklast. När vi började spara till hus så började vi med att säga upp vår dagstidning, Ekolådan och dom flesta andra prenumerationerna (jag måste erkänna att jag fortfarande prenumerar på två baktidningar). Sen så ringde jag även till försäkringsbolagen och flyttade en del försäkringar så att vi nu har alla försäkringar hos ett och samma bolag till rabatterat pris. Sedan tidigare så har vi rätt så låga utgifter med låg hyra och ingen bil. Vi handlar aldrig på kredit eller avbetalning, vilket oftast bara gör saker och ting dyrare. Jag försöker också göra matlistor och då märks det tydligt också att matinköpen blir billigare. Sen handlar jag oftast på mig barnkläder i större storlekar under rean, köper t.ex. fleecejackor och täckbyxor under vårrean i nästa storlek och sparar. Det är väldigt bra att köpa på sig lite barnkläder i större storlekar och spara så blir det lika tung utgift när barnen måste byta storlek för då finns det redan en del plagg.
Det finns så många sätt att påverka sin ekonomi men ta en titt genom månadens räkningar och fundera för vart och en "kan jag påverka denna utgift på något sätt?".
Det som jag är mest förvånad över när det gäller Lyxfällan är att människorna ligger 7000 eller ibland 12000 back varje månad. Hur har dom ens kommit dit? Märker dom inte redan vid 1000 eller 2000 back att det inte är hållbart?? Då måste man väl göra något åt sin ekonomi redan då???
Hur mycket lön får den som jobbar med sitt kall?
Alla påstår ständigt att läraryrket är ett "kall" och i och med det så är lönen sekundär. Det är inte därför vi blir lärare. Synen på läraryrket i samhället lite grann är att lönen inte är viktig för lärare och som lärare så får man inte tycka att det är så viktigt.
Men skulle jag bli en bättre lärare om jag hade 10000 kronor mer i lön? Jag tror faktiskt inte det. Jag skulle kunna stå där framför klassen och känna att jag får betalt efter min kompetens och att samhället värderar det jag gör. Jag kanske skulle känna lite mer stolthet i mitt yrke och andra kanske skulle respektera mitt yrke lite mer. För är det inte lite så att samhället värderar yrken utifrån hur mycket dom får i lönekuvertet?
Man säger att VD:ar får mycket i lön eftersom dom har mycket ansvar, men sjuksköterskor då? Och lärare? Har inte vill en massa ansvar? Att utbilda framtiden?
För om Sveriges Bästa Lärare har 32900 kronor i lön efter 16 års erfarenhet och sju års högskolestudier så känns det lite ynkligt när man tänker på att genomsnittslönen för alla i hela Sverige var 28400 kr år 2010. Hon har bara ett par tusenlappar över snittet efter alla dessa år. Men även hon säger att hon inte gör detta för lönen... Det är väl det vi har lärt oss att säga som lärare! Jag tycker att vi borde sluta säga att läraryrket är ett kall, för det betyder att vi skulle i princip kunna jobba gratis, och peka på allt ansvar vi faktiskt har. Då kanske man kunde få upp lönen lite?
Men skulle jag bli en bättre lärare om jag hade 10000 kronor mer i lön? Jag tror faktiskt inte det. Jag skulle kunna stå där framför klassen och känna att jag får betalt efter min kompetens och att samhället värderar det jag gör. Jag kanske skulle känna lite mer stolthet i mitt yrke och andra kanske skulle respektera mitt yrke lite mer. För är det inte lite så att samhället värderar yrken utifrån hur mycket dom får i lönekuvertet?
Man säger att VD:ar får mycket i lön eftersom dom har mycket ansvar, men sjuksköterskor då? Och lärare? Har inte vill en massa ansvar? Att utbilda framtiden?
För om Sveriges Bästa Lärare har 32900 kronor i lön efter 16 års erfarenhet och sju års högskolestudier så känns det lite ynkligt när man tänker på att genomsnittslönen för alla i hela Sverige var 28400 kr år 2010. Hon har bara ett par tusenlappar över snittet efter alla dessa år. Men även hon säger att hon inte gör detta för lönen... Det är väl det vi har lärt oss att säga som lärare! Jag tycker att vi borde sluta säga att läraryrket är ett kall, för det betyder att vi skulle i princip kunna jobba gratis, och peka på allt ansvar vi faktiskt har. Då kanske man kunde få upp lönen lite?
Tid, den nya statussymbolen?
Jag pratade med en kompis häromdagen. Hon bor i en mellanstor stad och jobbade som förskolelärare förut. Hon berättade om att många hade sina barn från 6:30-17:30, från öppning till stängning ungefär. Då berättade jag att oftast när jag lämnar barnen 8:30 så är det bara ett barn där innan. Här i Stockholm verkar dom flesta barnen vara på förskolan 9-15.
Det verkar ses som en statusgrej nu, att kunna ha barnen så lite som möjligt på förskolan. Att man har råd med det. Men det är väl jättebra att vi har gått ifrån lyxbilar och vräkiga hus till att umgås mer med barnen? Det är ju toppen att våra prioriteter har ändrats!
Däremot så medföljer det alltid en massa stress när man inte kan anpassa sig efter den nya normen. När jag har elevvårdssamtal och måste hämta barnen så sent som 15:30 så springer jag till förskolan och jag känner mig som världens sämsta mamma. Fånigt egentligen eftersom barnen alltid är mitt uppe i några roliga lekar när jag kommer och verkar inte alls må dåligt över att vara på förskolan en stund extra...
En skinande ny bebis
Igår på bussen så stod det en annan mamma med sin bebis i barnvagn bredvid oss. Efter ett tag så kunde jag inte låta bli att titta på barnvagnen, bebisen, filten och kläderna. Allt såg så NYTT ut. Inga noppor, ingen smuts eller fläckar. Allt från barnvagnen till bebisens kläder såg verkligen helt nytt ut, trots att bebisen var runt ett halvår gammalt. Det var nästan som om hela barnvagnen inklusive bebis och allt glänste!
Tänk att ha en skinande ny bebis! Och när jag tittade ner på Leah som satt i vår vagn (som ser allt annat än ny ut) i hennes sandiga skor och fläckiga byxor. Vilken kontrast!
Sen tänkte jag att hennes bebis kan inte vara en kräkbebis och/eller en bajsbebis. För då måste man tvätta allt hela tiden och det blir fläckar och noppor. Så var det inte riktigt med våra barn. Med Zack köpte jag det mesta secondhand i början och Leah var en riktig kräkbebis (och så fick ju ärva mycket av Zack förstås)....
Tänk att ha en skinande ny bebis! Och när jag tittade ner på Leah som satt i vår vagn (som ser allt annat än ny ut) i hennes sandiga skor och fläckiga byxor. Vilken kontrast!
Sen tänkte jag att hennes bebis kan inte vara en kräkbebis och/eller en bajsbebis. För då måste man tvätta allt hela tiden och det blir fläckar och noppor. Så var det inte riktigt med våra barn. Med Zack köpte jag det mesta secondhand i början och Leah var en riktig kräkbebis (och så fick ju ärva mycket av Zack förstås)....
En liten Zack i en secondhand jacka...
Att vara en nobody
En annan sak som verkligen fastnade när jag såg på Skönhetsbubblan var en sak som Jane Timglas sa. Hon pratade om alla sina skönhetsoperationer och sa att "om jag inte hade gjort dom så skulle jag säkert vara en liten mammabloggare i Kalmar istället för en storbloggare som bloggar om skönhet". Hon berättade sen att hon ville vara någon som folk minns och inte bara "en gravsten" när hon dör.
Jag förstår tanken att man är en nobody om man är småbarnsmamma. Så tänkte jag också innan jag fick barn. Men nu fattar jag. Jag är faktiskt den allra viktigaste personen i Zack och Leahs liv (tillsammans med maken då förstås). Jag kommer aldrig bli bortglömd eller en nobody för jag är faktiskt somebody very important för dessa två små människorna. Jag kommer alltid att vara en del av dom och deras liv!
Jag tänker att även om man blir storbloggare, kanske till och med kändis så tror jag inte att man kan få lika mycket kärlek från sina fans som man får från sina barn. Jag respekterar verkligen alla som väljer att inte skaffa barn men dom behöver faktiskt inte se ner på oss mammor - för det är inte ett dugg synd om oss! Tvärtom!
Att vara personlig och privat
Det är ofta saker som jag vill skriva om i bloggen som jag känner att jag inte kan. Jag vill diskutera och berätta en massa saker men känner mig ofta begränsad på grund av mitt lärarjobb, makens jobb eller på grund av storleken på bloggen. Ibland skulle det vara skönt att ha en anonym liten blogg där jag kunde älta saker som händer på jobbet, inom familjen eller bland vänner... men det går ju inte riktigt nu. Jag har alltid försökt dra en gräns, att vara personlig men inte för privat.
Men ibland vill jag faktiskt vara lite privat och skriva av mig. Ibland har jag tankar som jag behöver bearbeta och sätta ord på. Ni som har följt bloggen vet att jag har skrivit rätt så öppenhjärtligt om min mamma i min blogg. Den punkten har jag ändå känt att jag kan dela med mig. Det är också något som jag behöver bearbeta.
Därför har jag fram och tillbaka funderat på om jag ska blogga om det som hände nu under Leahs 2-års kalas eller inte. Jag vet att hon läser bloggen och jag skulle aldrig skriva något som jag inte skulle kunna säga rakt till henne. Jag har aldrig känt mig så sviken av henne som jag gjorde då. Många vänner och även min man och min syster säger att jag borde ha lärt mig hur hon är... men jag hoppas ständigt.
Flera veckor innan Leahs kalas så mailade hon mig och frågade mig vad Leah önskade sig. Jag svarar då vilket datum kalaset är och att Zack har dansuppvisning samma dag. Inget svar på flera veckor. Sen helt plötsligt, på Leahs riktiga födelsedag (inte dagen för kalaset som var några dagar senare) dimper det ner ett paket till Leah från min mamma. Jaha, så hon ska inte komma på uppvisningen och kalaset, förstod jag då. Jag blev jätteledsen att hon bara skickar ett paket och inte ens ringer och säger att dom inte kommer.
Sen, dagen innan kalset och uppvisningen, får jag ett mail från henne där hon skriver att dom tyvärr inte kan komma för att dom ska åka till Turkiet samma dag. Jag orkade inte ens svara på det... och det känns lite som att mitt tålamod är slut. Jag vill inte att hon ska såra barnen och att dom ska hoppas att hon ska komma och så sviker hon dom. Samtidigt så är hon min mamma och jag hoppas ständigt att hon ska ändra sig och vara en närvarande mormor. Jag ser vilken fin relation barnen har med sin farmor och farfar och det är jag SÅ tacksam för. Jag önskar bara att min mamma också kunde ha det med mina barn....
Men ibland vill jag faktiskt vara lite privat och skriva av mig. Ibland har jag tankar som jag behöver bearbeta och sätta ord på. Ni som har följt bloggen vet att jag har skrivit rätt så öppenhjärtligt om min mamma i min blogg. Den punkten har jag ändå känt att jag kan dela med mig. Det är också något som jag behöver bearbeta.
Därför har jag fram och tillbaka funderat på om jag ska blogga om det som hände nu under Leahs 2-års kalas eller inte. Jag vet att hon läser bloggen och jag skulle aldrig skriva något som jag inte skulle kunna säga rakt till henne. Jag har aldrig känt mig så sviken av henne som jag gjorde då. Många vänner och även min man och min syster säger att jag borde ha lärt mig hur hon är... men jag hoppas ständigt.
Flera veckor innan Leahs kalas så mailade hon mig och frågade mig vad Leah önskade sig. Jag svarar då vilket datum kalaset är och att Zack har dansuppvisning samma dag. Inget svar på flera veckor. Sen helt plötsligt, på Leahs riktiga födelsedag (inte dagen för kalaset som var några dagar senare) dimper det ner ett paket till Leah från min mamma. Jaha, så hon ska inte komma på uppvisningen och kalaset, förstod jag då. Jag blev jätteledsen att hon bara skickar ett paket och inte ens ringer och säger att dom inte kommer.
Sen, dagen innan kalset och uppvisningen, får jag ett mail från henne där hon skriver att dom tyvärr inte kan komma för att dom ska åka till Turkiet samma dag. Jag orkade inte ens svara på det... och det känns lite som att mitt tålamod är slut. Jag vill inte att hon ska såra barnen och att dom ska hoppas att hon ska komma och så sviker hon dom. Samtidigt så är hon min mamma och jag hoppas ständigt att hon ska ändra sig och vara en närvarande mormor. Jag ser vilken fin relation barnen har med sin farmor och farfar och det är jag SÅ tacksam för. Jag önskar bara att min mamma också kunde ha det med mina barn....
Det verkar som om jag inte kom med...
Ni som följer bloggen vet att jag har snackat lite grann om att jag kanske skulle vara med på tv. Nu verkar det inte som att det blev så mycket av det så då kan jag lika gärna berätta.
TV4's systerkanal TV7 ska i höst sända "Sveriges största baktävling", lite som Sveriges Mästerkock men med bakning som inriktning istället. Jag blev först intervjuad över telefon av en tjej som tyckte att jag verkade intressant för programmet. Senare så fick jag även komma dit för personligt samtal. Då berättade hon att det hade varit över 1000 sökande (!!!) till programmet, så intresset var tydligen väldigt stort.
Under det personliga samtalet så ville hon att jag skulle berätta mycket om mina känslor. Jag fick berätta om min cancer, mina barn, min uppväxt och hur jag känner när jag bakar. När jag pratade om min uppväxt och att jag är uppväxt i USA så sa hon att hon inte riktigt får den känslan av mig. Att jag inte är så "Wow! I'm the fucking best!!". Hon sa att jag gärna fick ta fram den sidan av mig om jag gick vidare till slutcastingen (där man skulle få baka något inför en jury).
Det kändes lite som att hon tyckte att jag var lite tråkig och att hon ville att jag skulle vara någon som jag inte riktigt är. Så jag tänkte att om dom inte vill ha med mig i programmet för den jag verkligen är så får det vara. Annars kanske dom kommer att pusha mig att vara så som dom vill, alternativt vinkla programmet så att det verkar som att jag är sån? Eller vad tror ni?
Dom skulle i allafall höra av sig senast den 27 april, om jag inte hörde något så hade jag inte gått vidare. Så det verkar som om jag inte gick vidare. Lite tråkigt är det också för att om man vann så fick man ge ut sin alldeles egen kokbok/receptbok och det hade ju varit häftigt!!
P.S. Missa inte att vara med och tävla om den unika pedagogiska leksaken från Kid-O som också bara är assnygg i hyllan! Men också den mysiga sommarkoftan från Provrummet!
TV4's systerkanal TV7 ska i höst sända "Sveriges största baktävling", lite som Sveriges Mästerkock men med bakning som inriktning istället. Jag blev först intervjuad över telefon av en tjej som tyckte att jag verkade intressant för programmet. Senare så fick jag även komma dit för personligt samtal. Då berättade hon att det hade varit över 1000 sökande (!!!) till programmet, så intresset var tydligen väldigt stort.
Under det personliga samtalet så ville hon att jag skulle berätta mycket om mina känslor. Jag fick berätta om min cancer, mina barn, min uppväxt och hur jag känner när jag bakar. När jag pratade om min uppväxt och att jag är uppväxt i USA så sa hon att hon inte riktigt får den känslan av mig. Att jag inte är så "Wow! I'm the fucking best!!". Hon sa att jag gärna fick ta fram den sidan av mig om jag gick vidare till slutcastingen (där man skulle få baka något inför en jury).
Det kändes lite som att hon tyckte att jag var lite tråkig och att hon ville att jag skulle vara någon som jag inte riktigt är. Så jag tänkte att om dom inte vill ha med mig i programmet för den jag verkligen är så får det vara. Annars kanske dom kommer att pusha mig att vara så som dom vill, alternativt vinkla programmet så att det verkar som att jag är sån? Eller vad tror ni?
Dom skulle i allafall höra av sig senast den 27 april, om jag inte hörde något så hade jag inte gått vidare. Så det verkar som om jag inte gick vidare. Lite tråkigt är det också för att om man vann så fick man ge ut sin alldeles egen kokbok/receptbok och det hade ju varit häftigt!!
P.S. Missa inte att vara med och tävla om den unika pedagogiska leksaken från Kid-O som också bara är assnygg i hyllan! Men också den mysiga sommarkoftan från Provrummet!
När två världar möts
Idag har jag varit och klippt mig. Jag älskar att gå till frisörn. Det är verkligen 3 timmar egentid. Ännu bättre är det om man har en trevlig frisör som man kan chit-chatta med och det har jag. Idag pratade vi om bloggar, eftersom jag berättade att jag skulle på Bloggmingel och på Mammablogg Galan. Jag blev lite förvånad när min frisör berättar att hon aldrig har läst en blogg!!
Det är lite roligt att prata med folk som aldrig har läst en blogg. Det är faktiskt roligt att höra deras föreställningar om bloggar. Jag känner mig lite som en utomjording som bor på en "bloggplanet", för visst är bloggvärlden just en "värld" för sig. Här är det speciella regler som gäller och vissa bloggare är världskändisar i bloggvärlden. Det är en värld full av tävlingar, sponsring, dagens outfits och middagar som visas upp. Ganska så annorlunda mot världen "därute" om man tänker efter.
Men det är inte så lätt för andra att förstå "varför skulle företag vilja skicka grejer till bloggare?" och "hur kommer du på nåt att skriva?" (det sistnämda är nog den vanligast frågan jag får av icke-bloggare).
Men min frisör sa att min blogg kanske blir den första bloggen hon någonsin läser. Jag hoppas det! *vinkar till Ida*
Och resultatet...? Ja, kort blev det!
Det är lite roligt att prata med folk som aldrig har läst en blogg. Det är faktiskt roligt att höra deras föreställningar om bloggar. Jag känner mig lite som en utomjording som bor på en "bloggplanet", för visst är bloggvärlden just en "värld" för sig. Här är det speciella regler som gäller och vissa bloggare är världskändisar i bloggvärlden. Det är en värld full av tävlingar, sponsring, dagens outfits och middagar som visas upp. Ganska så annorlunda mot världen "därute" om man tänker efter.
Men det är inte så lätt för andra att förstå "varför skulle företag vilja skicka grejer till bloggare?" och "hur kommer du på nåt att skriva?" (det sistnämda är nog den vanligast frågan jag får av icke-bloggare).
Men min frisör sa att min blogg kanske blir den första bloggen hon någonsin läser. Jag hoppas det! *vinkar till Ida*
Och resultatet...? Ja, kort blev det!
Livspusslet
Det var någon av er som frågade om hur vi egentligen får ihop livspusslet (hittar inte den kommentaren nu bland alla goodiebagskommentarer och allt så tappar man lätt bort någon kommentar - så jag ber så jättemycket om ursäkt om ni inte får svar! Fråga gärna igen!).
Just nu jobbar jag 60% som lärare, jobbar 20% med bloggen och är föräldraledig 20% medan maken jobbar heltid. I höstas jobbade maken 75% och jag heltid. Enda sättet för oss att kunna ha barnen 9 -15 på förskolan varje dag är att en av oss arbetar lite mindre. Sen försöker jag göra lite extra här hemma men maken försöker ta lite fler nattningar. Men man får tänka på att man kan även se en tur till affären som en "utflykt", för det är det ju för barnen. Oftast så försöker man stressa igenom sånt som handling, matlagning och städning men ta vara på det och engagera barnen i det så att det blir något man gör tillsammans!
Men jag sitter ofta och jobbar på kvällarna och helger, både med rättning och förberedelser men också med bloggen förstås. Och just idag jobbar maken hela dagen! Så jag är ensam med barnen idag men jag är oerhört tacksam över att dom har lekt så bra tillsammans idag. Inget bråk alls! Inget gråt och skrik och någon som vill sitta i knäet hela tiden.... såååå skönt!!
Det regnar idag men vi har varit ute en sväng och postat goodiebags, hämtat ut paket och handlat lite. Zack promenerar nästan alltid nu så det tar lite tid att göra ärenden. Jag blev så irriterad på en man som kommenterade "Jaha, där står du!" när jag stod kanske lite i vägen, men jag väntade ju på Zack. Jag ville så gärna säga någonting tillbaka men jag lät bli. Det är så olika från dag till dag om man orkar tjafsa med folk eller inte... Men jag tyckte att just en sån kommentar är så onödig eftersom man känner sig så mycket i vägen som det är när man kommer med en barnvagn! Det ska bli skönt när vi inte har några barnvagnsbarn alls!
Just nu jobbar jag 60% som lärare, jobbar 20% med bloggen och är föräldraledig 20% medan maken jobbar heltid. I höstas jobbade maken 75% och jag heltid. Enda sättet för oss att kunna ha barnen 9 -15 på förskolan varje dag är att en av oss arbetar lite mindre. Sen försöker jag göra lite extra här hemma men maken försöker ta lite fler nattningar. Men man får tänka på att man kan även se en tur till affären som en "utflykt", för det är det ju för barnen. Oftast så försöker man stressa igenom sånt som handling, matlagning och städning men ta vara på det och engagera barnen i det så att det blir något man gör tillsammans!
Men jag sitter ofta och jobbar på kvällarna och helger, både med rättning och förberedelser men också med bloggen förstås. Och just idag jobbar maken hela dagen! Så jag är ensam med barnen idag men jag är oerhört tacksam över att dom har lekt så bra tillsammans idag. Inget bråk alls! Inget gråt och skrik och någon som vill sitta i knäet hela tiden.... såååå skönt!!
Det regnar idag men vi har varit ute en sväng och postat goodiebags, hämtat ut paket och handlat lite. Zack promenerar nästan alltid nu så det tar lite tid att göra ärenden. Jag blev så irriterad på en man som kommenterade "Jaha, där står du!" när jag stod kanske lite i vägen, men jag väntade ju på Zack. Jag ville så gärna säga någonting tillbaka men jag lät bli. Det är så olika från dag till dag om man orkar tjafsa med folk eller inte... Men jag tyckte att just en sån kommentar är så onödig eftersom man känner sig så mycket i vägen som det är när man kommer med en barnvagn! Det ska bli skönt när vi inte har några barnvagnsbarn alls!
Det kan hända...
Imorse när jag gick med barnen till förskolan så stannade helt plötsligt Zack och sa "Jag vill gå själv till dagis, mamma. Jag hittar!"
Jag tvivlar inte en sekund på att han inte skulle hitta till förskolan och det är inte särskilt långt. Han vet också mycket väl att man stannar när det är "röd gubbe" och att man får gå över gatan när det är "grön gubbe". Men hur förklarar man för en 3-åring om alla faror och hemskheter som finns i världen? Han är så oskuldsfull just nu och förstår inte hur mycket ondska och olycka det finns i världen.
Ibland skulle det vara väldigt skönt att vara lika oskuldsfull som ett litet barn och inte oroa sig över allt hemskt som finns i världen eller allt hemskt som kan hända. Jag har blivit lite mer rädd och orolig sen cancerdiagnosen för då försvann tryggheten. Innan cancerdiagnosen så tänkte jag alltid "men det händer inte mig" men sen när jag satt där framför min läkare som säger att jo, DU har cancer så försvann tankarna om att det inte händer mig längre.... för helt plötligt insåg jag att det kunde hända mig och att det hände faktiskt mig just då....
Jag tvivlar inte en sekund på att han inte skulle hitta till förskolan och det är inte särskilt långt. Han vet också mycket väl att man stannar när det är "röd gubbe" och att man får gå över gatan när det är "grön gubbe". Men hur förklarar man för en 3-åring om alla faror och hemskheter som finns i världen? Han är så oskuldsfull just nu och förstår inte hur mycket ondska och olycka det finns i världen.
Ibland skulle det vara väldigt skönt att vara lika oskuldsfull som ett litet barn och inte oroa sig över allt hemskt som finns i världen eller allt hemskt som kan hända. Jag har blivit lite mer rädd och orolig sen cancerdiagnosen för då försvann tryggheten. Innan cancerdiagnosen så tänkte jag alltid "men det händer inte mig" men sen när jag satt där framför min läkare som säger att jo, DU har cancer så försvann tankarna om att det inte händer mig längre.... för helt plötligt insåg jag att det kunde hända mig och att det hände faktiskt mig just då....
Nattning, sömn och barn....
Det här med nattning, sömn och barn är ett ständigt dilemma som förälder känns det som. Hur hård ska man vara när det gäller att somna i egen säng och vid nattningsrutinerna?
Hos oss så nattar vi barnen samtidigt, varannan kväll. Vilket jag tycker har varit en väldigt bra lösning då man alltid är "ledig" varannan kväll och kan koppla av lite medan den andra nattar.
Vi läser ett par böcker, pratar och myser lite. Sedan lägger vi barnen i deras sängar och vi lägger oss på golvet mellan barnens sängar tills barnen har somnat. Detta brukar ta ca 30 minuter, helt okej tycker jag.
Men sen, mitt i natten så brukar båda barnen komma inspringandes in till oss. Detta har dom gjort nu i minst ett år. Dom kommer vid lite olika tider så mna blir ju väckt minst två gånger varje natt. Men sen så ska dom ligga så nära, sparkas eller pilla på en. Så just detta är ett stort problem för oss tycker jag. Vissa nätter får jag sova väldigt väldigt lite då det knappt går att ligga bekvämt mellan barnen som tar upp så mycket plats som möjligt.
Jag vet inte hur hårda vi ska vara, om vi ska bära tillbaka dom direkt eller inte. Samtidigt så vill jag att dom ska känna att dom ALLTID får komma in till oss! Men jag vill sova också.... *suck*
Någon som har några råd? Hur löser ni allt det där med nattning och sömn?
Jag kommer alltid att lyssna på mina barn
Ett väldigt starkt minne som jag har från min barndom är när jag var 10 år och bröt nyckelbenet.
Jag ramlade när jag red och landade olyckligt på axeln. Men det värsta var att jag fick ligga hela natten med svåra smärtor för att min mamma inte trodde att det var så farligt. På morgonen när jag fortfarande hade fruktansvärt ont så åkte vi äntligen in till akuten och det visade sig att mitt nyckelben var brutet.
Det var jättejobbigt att försöka berätta att jag hade jättejätteont men att inte bli trodd. Det såg inte så farligt ut när jag ramlade tyckte min mamma och det var det. Och fast jag grät hela natten och försökte övertala min mamma om att jag faktiskt hade jättejätte ont så skulle vi vänta till morgonen... det skulle nog gå över.
Det minnet är så starkt och just det där med att inte bli trodd var riktigt jobbigt. Visst kan barn hitta på och överdriva men jag försöker alltid lyssna på vad Zack har att säga och utgår från att det han säger är riktigt. Ibland så säger han ju saker ur hans perspektiv, som att skon är konstig och så ligger en stor sten i den. Men för honom så var det första gången han hade en sten i skon och han visste inte hur det kändes så det enda sättet han kunde förklara det på var att det var "konstigt" - vilket är ganska lätt att vifta bort som förälder.
Det är inte alltid lätt att verkligen lyssna på sina barn och försöka förstå vad det är dom egentligen säger men jag ska alltid göra mitt bästa!
Jag ramlade när jag red och landade olyckligt på axeln. Men det värsta var att jag fick ligga hela natten med svåra smärtor för att min mamma inte trodde att det var så farligt. På morgonen när jag fortfarande hade fruktansvärt ont så åkte vi äntligen in till akuten och det visade sig att mitt nyckelben var brutet.
Det var jättejobbigt att försöka berätta att jag hade jättejätteont men att inte bli trodd. Det såg inte så farligt ut när jag ramlade tyckte min mamma och det var det. Och fast jag grät hela natten och försökte övertala min mamma om att jag faktiskt hade jättejätte ont så skulle vi vänta till morgonen... det skulle nog gå över.
Det minnet är så starkt och just det där med att inte bli trodd var riktigt jobbigt. Visst kan barn hitta på och överdriva men jag försöker alltid lyssna på vad Zack har att säga och utgår från att det han säger är riktigt. Ibland så säger han ju saker ur hans perspektiv, som att skon är konstig och så ligger en stor sten i den. Men för honom så var det första gången han hade en sten i skon och han visste inte hur det kändes så det enda sättet han kunde förklara det på var att det var "konstigt" - vilket är ganska lätt att vifta bort som förälder.
Det är inte alltid lätt att verkligen lyssna på sina barn och försöka förstå vad det är dom egentligen säger men jag ska alltid göra mitt bästa!
Mina barn kommer ALLTID gå före mitt jobb
Jag såg att inne hos Bloggkommentatorerna så var det någon som gnällde över att en annan bloggare vabbade så mycket nu när hon hade börjat jobba efter föräldraledigheten, så att hon vabbade nog mer än hon jobbade. Varför ska folk hålla på och lägga sig i sånt? Tror dom att hon tycker att det är roligt att ha ett sjukt barn hela tiden? Som mamma så vill man inget hellre att ens barn ska vara friska, må bra och vara glada!
Nu har även vi fått vabba en hel del och det blir alltid att man har skuldkänslor hur man än gör. Om man inte vabbar och "chansar" så har man skuldkänslor gentemot barnen och om man är hemma med barnen så har man skuldkänslor gentemot jobbet. Men nu dom senaste veckorna har jag känt att jag ska banne mig inte ha skuldkänslor för att jag är hemma med mina sjuka barn.
Jag har fått höra en del pikar från elever att jag är borta mycket. Nån gång så var det en elev som sa något i stil med "åh nej, jag som var så säker på att du inte var här om man kollar på statistiken...". Det kändes förstås dumt... men jag känner mig hellre "dum" inför mina elever och mina kollegor än att jag känner mig dum mot mina barn.
Mina barn kommer alltid att gå före mitt jobb, så är det bara och det ska jag sluta att ha skuldkänslor för!
Nu har även vi fått vabba en hel del och det blir alltid att man har skuldkänslor hur man än gör. Om man inte vabbar och "chansar" så har man skuldkänslor gentemot barnen och om man är hemma med barnen så har man skuldkänslor gentemot jobbet. Men nu dom senaste veckorna har jag känt att jag ska banne mig inte ha skuldkänslor för att jag är hemma med mina sjuka barn.
Jag har fått höra en del pikar från elever att jag är borta mycket. Nån gång så var det en elev som sa något i stil med "åh nej, jag som var så säker på att du inte var här om man kollar på statistiken...". Det kändes förstås dumt... men jag känner mig hellre "dum" inför mina elever och mina kollegor än att jag känner mig dum mot mina barn.
Mina barn kommer alltid att gå före mitt jobb, så är det bara och det ska jag sluta att ha skuldkänslor för!
Norrland vs Stockholm
Jag ser att i Norrland så skänker dom bort tomter och nu får man till och med gratis mat i ett halvår! Inte klokt när man tänker på vad en tomt kan kosta här i Stockholm. Just en tomt kanske skulle vara något att köpa, för svärmor är nämligen arkitekt. Så istället för att köpa en ett färdigt hus så kanske man kunde fixa ett precis så som man vill ha det. Skulle inte det vara drömmen?
Men jag tycker att det känns så knasigt att ett stort fint hus kan kosta runt en halv miljon uppe i Norrland men här får man inte ens en liten etta för samma pengar.... Ibland får jag nästan lust att flytta upp till Norrland för det känns så sjukt att man ska behöva skuldsätta sig resten av livet bara för att kunna bo hyggligt här i stan. Men samtidigt så älskar jag stan! Det är väldigt tudelat det där....
Barn - ett tortyrredskap?
Nu på morgonen, hur kan dom vara så pigga och glada alltid på morgonen??
Igår var maken iväg på after work med hans gamla pluggkompisar från juristlinjen. Så jag och barnen var ensamma hemma hela kvällen. Jag var rätt så trött på kvällskvisten så det slutade med att vi låg i min och makens säng och läste böcker och sen somnade där allihopa. Det var riktigt mysigt.
När maken kom hem så bar han över barnen till deras sängar, men runt midnatt så kom Zack över igen. Han höll oss vaken i minst en timme och klagade på värk i ena örat?!? Han fick en alvedon och sen somnade han till slut.
Men jag brukar ofta tänka på något som jag läste förut om att om man ville tortera människor så skulle man inte låta dom sova i mer än tre timmar i sträck för dom kommer dom aldrig ner i REM-sömnen och blir aldrig utvilade. Det är ju precis så en småbarnsförälder har det! Speciellt om man har TVÅ barn, där den ena kommer först en tid och den andra lite senare. Jag blir superglad om jag får sova 4-5 timmar i sträck! Men jag hoppas att det ska bli bätte någon gång - snart... försöker trösta mig med det....
Att ha barnen på ett föräldrakooperativ
När alltid när jag nämner i bloggen att det är ett föräldrakooperativ som barnen går på så får jag en massa frågor angående hur det är att ha barnen på ett föräldrakooperativ.
Ett föräldrakooperativ innebär att vi föräldrar sitter i styrelsen, vi har städdagar och hjälper till vid lätta renoveringar. Men vi jourar även när någon i personalen är sjuk - om det behövs (ibland är även en hel del barn sjuka/borta så dom klarar sig ändå).
Jag vet att många tycker att det låter så betungande att behöva joura - hur ska man göra med jobbet, osv. Visst kan det bli krångligt ibland, man kanske får ta halva dagen var eller ta ut en semesterdag. Man får helt enkelt trixa lite, men det är så värt det. Man som förälder får en sån härlig inblick i verksamheten. Jag vet rutinerna på förskolan, så ibland så kan jag kolla på klockan och tänka "åh, just nu gör Zack och Leah det och det...." vilket känns betryggande.
Det är även jätteroligt att man som förälder får lära känna dom andra barnen lite bättre och dom får lära känna dom andra föräldrarna när dom jourar. Vilket gör att vi har en fin gemenskap i vår lilla förskola. Ja, för den är rätt så liten också, "bara" ca 20 barn (inga avdelningar alltså) och 5 personal.
Vi är supernöjda med vår förskola och när jag hör vänner berätta om sina förskolor så förstår jag att vi har haft förvånadsvärt stor tur. För egentligen så vet man inte hur bra förskolan är förrän efter barnet har varit där ett par månader. Det går ju inte att se bara utifrån ett besök när fika bjuds på och konstverket visas upp. Så tyvärr handlar det mycket om tur, känns det som.
Ett föräldrakooperativ innebär att vi föräldrar sitter i styrelsen, vi har städdagar och hjälper till vid lätta renoveringar. Men vi jourar även när någon i personalen är sjuk - om det behövs (ibland är även en hel del barn sjuka/borta så dom klarar sig ändå).
Jag vet att många tycker att det låter så betungande att behöva joura - hur ska man göra med jobbet, osv. Visst kan det bli krångligt ibland, man kanske får ta halva dagen var eller ta ut en semesterdag. Man får helt enkelt trixa lite, men det är så värt det. Man som förälder får en sån härlig inblick i verksamheten. Jag vet rutinerna på förskolan, så ibland så kan jag kolla på klockan och tänka "åh, just nu gör Zack och Leah det och det...." vilket känns betryggande.
Det är även jätteroligt att man som förälder får lära känna dom andra barnen lite bättre och dom får lära känna dom andra föräldrarna när dom jourar. Vilket gör att vi har en fin gemenskap i vår lilla förskola. Ja, för den är rätt så liten också, "bara" ca 20 barn (inga avdelningar alltså) och 5 personal.
Vi är supernöjda med vår förskola och när jag hör vänner berätta om sina förskolor så förstår jag att vi har haft förvånadsvärt stor tur. För egentligen så vet man inte hur bra förskolan är förrän efter barnet har varit där ett par månader. Det går ju inte att se bara utifrån ett besök när fika bjuds på och konstverket visas upp. Så tyvärr handlar det mycket om tur, känns det som.
Mina tankar kring otrohet
Annica H om Kärlek:
Titta här vad otrohetssajten kommit ut med. Man firar med både älskaren och partnern.
http://www.alltomstockholm.se/start/article2881385.aos#xtor=AD-500-%5Balltomstockholm%5D-%5B%5D-%5BTextlank%5D-%5Baftonbladet%5D-%5B%5D-%5B%5D
Jag tycker det är otroligt korkat att såna här sidor finns. Vad tycker du?
Svar: Jag tror att jag tidigare har bloggat om den där otrohetssajten. Jag tycker att den är onödig. Jag tycker att den uppmuntrar otrohet och jag tycker inte att det är något man ska göra. Tänk va mycket smärta otrohet kan orsaka människor och hela familjer. Varför vill man uppmuntra sådan smärta, undrar jag??
Jag avskyr otrohet, men jag måste erkänna att jag var otrogen mot min första pojkvän. Jag skyller på omognad, osäkerhet och ovetskap om hur det drabbar andra. För sen var den min tur att känna på smärtan, killen efter det var nämligen otrogen mot mig. Vilket gav mig en osäkerhet som det tog lång tid att bli av med och som min man fick utstå i början av vårt förhållande.
Jag tror helt klart att alla mår bäst av att man är ärlig mot varandra. Gör slut med personen i fråga om man inte trivs i förhållandet. Om man är otrogen så blir bara problemet så mycket större och orsakar så mycket mer smärta! Så jag hoppas att den där otrohetssajten läggs ner snart....
Man är väl där för att lära sig?
Ibland när elever "bara" får godkänt på första provet eller uppgiften i en kurs så kan jag få frågan "men nu kan jag väl inte få MVG?". Många lärare kräver att eleverna har fått MVG på allt för att ens vara påtänkta att få ett MVG i slutbetyg. Men jag tänker alltid att eleverna är ju där för att lära sig, så vi kan ju inte kräva att dom ska ha MVG från start till slut på allt.
Det viktiga är ändå att dom uppfyller alla MVG-kriterier och då gäller det att dom får chansen att visa att dom uppfyller dessa även mot slutet av kursen (kanske inte räcker med ett uppgift eller ett prov). Sen är det alltid en viss tidspress och man som lärare har inte tiden att ge eleverna hur många chanser som helst att visa att dom uppfyller betygskriterierna.
Känner ni igen detta? Har ni haft någon lärare som har krävt MVG genom hela kursen för att få det som slutbetyg?
P.S. Jag vet att det är ett nytt betygssystem men dom flesta av mina elever har fortfarande det gamla betygssystemet.
När man inte riktigt vet vad som är bäst
Tog ni svininfluensavaccinet förut när det var hysteri kring allt det där med svininfluensan? Det gjorde jag - när jag var gravid med Leah.
Jag kommer ihåg våndan som jag hade. Skulle jag vaccinera mig eller inte? Man vill göra det bästa för sitt barn, men det är svårt när man inte ens vet vad det bästa är!?! Så, jag gjorde som många andra och lyssnade på min barnmorska/läkare och följde deras råd och vaccinerade mig och således även mitt barn.
Det skrämmer mig varje gång jag läser om alla hemska biverkningar som vaccinet gav. Unga, friska människor som har blivit förlamade eller fått narkolepsi och kanske hela sitt liv förstört. Bara för att dom litade på vad som rekommenderades. Jag är så tacksam för att vi inte vaccinerade Zack också, men det var nära att vi gjorde det. Men jag är ännu mer tacksam över att varken jag eller Leah har fått några biverkningar av vaccinet. Jag hoppas verkligen att läkemedelsförtaget tar sitt ansvar och ersätter dom drabbade.
Jag kommer ihåg våndan som jag hade. Skulle jag vaccinera mig eller inte? Man vill göra det bästa för sitt barn, men det är svårt när man inte ens vet vad det bästa är!?! Så, jag gjorde som många andra och lyssnade på min barnmorska/läkare och följde deras råd och vaccinerade mig och således även mitt barn.
Det skrämmer mig varje gång jag läser om alla hemska biverkningar som vaccinet gav. Unga, friska människor som har blivit förlamade eller fått narkolepsi och kanske hela sitt liv förstört. Bara för att dom litade på vad som rekommenderades. Jag är så tacksam för att vi inte vaccinerade Zack också, men det var nära att vi gjorde det. Men jag är ännu mer tacksam över att varken jag eller Leah har fått några biverkningar av vaccinet. Jag hoppas verkligen att läkemedelsförtaget tar sitt ansvar och ersätter dom drabbade.
Är allt som vanligt igen?
Jag sitter här på jobbet och det känns så konstigt att återgå till en vardag efter gårdagen. Men när man har barn så blir man lite grann tvingad också att fortsätta som vanligt med allt. Att gå och handla mat, laga middag och natta... precis som vanligt...
Men jag minns att jag kände likadant när jag genomgick allt det där med min cancer. Jag förstod inte hur alla andra kunde fortsätta sina liv som vanligt medan mitt liv rasade ihop. Jag ville nästan skrika åt folk som klev på bussen och åkte till sina jobb som om inget hade hänt, men för dom så hade förstås inget hänt. Men det är en konstig känsla när man själv upplever att nästan allt stannar upp och att det nästan är fysiskt omöjligt att fortsätta som vanligt medan världen omkring en fortsätter att snurra.
Men så kändes det igår också. När jag hämtade Zack på förskolan och alla gick förbi oss som om inget hade hänt. Som om inte denna underbara person hade tagit sina sista andetag tidigt samma morgon. Visste dom inte det? Visste dom inte att världen har förändrats?
Men när andra tittar på mig så kanske dom tänker likadant. Att jag fortsätter som vanligt, även fast något hemskt har hänt i deras liv....
Men jag minns att jag kände likadant när jag genomgick allt det där med min cancer. Jag förstod inte hur alla andra kunde fortsätta sina liv som vanligt medan mitt liv rasade ihop. Jag ville nästan skrika åt folk som klev på bussen och åkte till sina jobb som om inget hade hänt, men för dom så hade förstås inget hänt. Men det är en konstig känsla när man själv upplever att nästan allt stannar upp och att det nästan är fysiskt omöjligt att fortsätta som vanligt medan världen omkring en fortsätter att snurra.
Men så kändes det igår också. När jag hämtade Zack på förskolan och alla gick förbi oss som om inget hade hänt. Som om inte denna underbara person hade tagit sina sista andetag tidigt samma morgon. Visste dom inte det? Visste dom inte att världen har förändrats?
Men när andra tittar på mig så kanske dom tänker likadant. Att jag fortsätter som vanligt, även fast något hemskt har hänt i deras liv....
Nu har vi fått hem lite tjejlego...
Jag fick hem ett paket med två lådor av Legos hela nya serie Lego Friends för att testa före det släpps i mars 2012. Denna serie är resultatet av 4 års forskning för att få tjejer att köpa mer Lego, för att 70% av det Lego som säljs i butik köps till killar.
Ni som följer bloggen vet att jag fick en chock när jag hörde att Lego hade tagit fram ett "tjejlego" och att dom lägger ner 270 miljoner nu för att marknadsföra detta tjejlego. Jag förstår att dom bara vill tjäna pengar, att dom tycker att dom endast når hälften av alla barn med sin produkt, men jag tycker att dom gör det helt fel!
Det känns som att Lego bara befäster dom gamla könsrollerna genom att visa att "här tjejer, dom här rollerna är mer acceptabla för er: ni kan ligga och lata er i en pool med en drink, ni kan besöka skönhetssalong, ni kan baka cupcakes eller ta hand om söta små valpar".
Nu är denna serie framtagen efter 4 års forskning, där dom har pratat med tjejer mellan 5-8 år, så det är förstås inget som Lego själva har hittat på att "det här ska tjejer leka med". Så egentligen är det inte Lego som är boven i dramat, men det är inte lätt som förälder, släkt eller vän att köpa en present till ett barn. Man vill gärna att det ska bli "rätt", något som kommer vara en älskad leksak i många många år. Då är det lätt att följa butikernas "guidning" genom den övertydliga uppdelningen i leksaksbutikerna. Jag skulle inte ha något emot att köpa ett vanligt lego-set i födelsedagspresent åt en tjej, men det verkar ta emot en del för andra.
För detta lego skriker verkligen "DETTA ÄR TILL FÖR TJEJER" med sitt rosa och lila tema. Sina pyttesmå detaljer som tjejer kan sitta och pilla och plocka med och inte minst att ALLA figurer är tjejer (med långt hår och kjol). Ändå säger dom Självklart passar LEGO Friends även pojkar som gillar konceptet med realistiska detaljer, nya figurer och färger.
I samarbete med tjejerna framgick också att de inte upplever LEGO minifiguren som varken realistisk eller "fin". Figuren har därför utvecklats för att tilltala målgruppen: LEGO Friends figuren är något större än orginalet och har realistiska proportioner, feminina former, detaljerade ansiktsdrag och kläder.
Zack har i allafall tyckt att det nya legot är jätteroligt och har lekt med det varje dag sen vi fick hem det. Men jag blir lite ledsen när han säger att "nej, det där är ju fel!" när jag gjorde så här:
Det är ju hemskt tråkigt att Lego ska dela upp sin underbara leksak så. För visst är lego underbart? Det finns så mycket potential i det, men varför måste "tjejlegot" vara så annorlunda mot det tradionella legot? Varför inte förändra kartongerna och teman som det vanliga legot har? Då kanske fler skulle "våga" köpa lego till tjejer? Varför inte ha med en kvinnlig lastbilschafför eller en manlig bagare? För tror ni att tjejer som leker med detta lego kommer att känna att det är acceptabelt för tjejer att köpa grävmaskiner och bli poliser?
Än så länge så vill i allafall Leah bara leka med "biiiil" och det kommer vi att fortsätta och uppmuntra.
Vad säger ni? Vad tycker ni om nya Lego Friends? Kommer ni att köpa det?
Läsarfråga
Sofia behöver lite råd och hjälp... vi kanske kan hjälpa henne lite?
Sofia om Mine-serien från Kosta Boda:
Sofia om Mine-serien från Kosta Boda:
Hej! Jag har en hel del från Mine serien och jag tycker det varierar väldigt mycket med strimmorna. Jag har en fråga som du kanske kan ge ett bra svar på eller lyfta i din blogg och det är hur man kan/ska gå tillväga om man som jag fick besked om idag från dagispersonal att sonen bitit ett annat barn. Fröken sa att ingen sett något. När dom frågade min son varför han gjort detta sa han att han aldrig får bestämma. Sen hade fröken skällt på honom så han kissade ner sig. Kram Sofia
Mina tankar kring det hela: Låter onekligen som en jobbig situation! Barn brukar ta till såna metoder när dom känner sig frustrerade och kanske inte kan uttrycka sig på något annat sätt. Ingen lyssnar eller förstår!
Det kanske kan vara bra om pedagogerna försöker uppmuntra din son att umgås med några andra vänner på förskolan? Några som kanske förstår och lyssnar på honom lite mer?
Vad säger ni, mina kloka läsare? Kanske någon med liknande erfarenheter?
Kan man inte förvänta sig ens ett tack?
Jag har en vän som kommer från England och han påpekar ständigt hur oartiga vi svenskar är. Jomenvisst, vi säger inte tack före och efter varenda mening som britterna gör men lite hyfs har vi väl... har jag alltid påstått... Men nu vet jag ärligt talat inte längre...
Jag är en sån som aldrig tappar bort saker. EN gång i hela mitt liv har jag tappat bort mina nycklar - that's it - och jag minns det så väl (för det var ett riktigt trauma för mig). Jag var runt 12-13 år och hade cyklat till ett badställe med en kompis. Man var tvungen att cykla igenom skogen för att komma dit och någonstans där på vägen tappade jag mina nycklar! Som tur är så hade jag en sån där bricka, så någon lämnade in dom till polisen och jag fick tillbaka dom...
För en vecka sen så var jag ute och gick här i närheten med barnen då vi går förbi en parkeringsautomat. Jag brukar ibland titta på dom för att dom visar klockan och det är mycket smidigare att titta på klockan där än att ta av sig vanten, öppna väskan och ta fram iPhonen. Men när jag tittar på parkeringsautomaten så ser jag att det sitter ett visa-kort kvar i den. Jag tittar runtomkring mig men det var rätt så tomt på gatan, så jag tar det och lägger ner det i väskan.
Så fort jag får chansen så kollar jag upp personens telefonnummer, som tur var så hade personen ett rätt så ovanligt namn. Mobilen är avstängd så jag lämnar ett meddelande och berättar att jag har hittat hans visa-kort och säger att han kanske vill ha tillbaka det och att han kan nå mig på det och det numret.
Numret som jag hittade till honom var till en jobbtelefon, vilket är ett företag precis i närheten. Så jag antog att han hade parkerat bilen här vid hans jobb. Så jag tänkte att jag kanske ska gå dit och lämna det, eftersom han hörde inte av sig på några timmar.
I receptionen så säger dom att dom inte får tag på honom men att han ska vara någonstans i huset. Så jag lämnar kortet i receptionen. Jag ringer honom igen och säger "nu har jag lämnat ditt kort i receptionen vid ditt jobb" så att han vet det. Sen har jag inte hört ett knyst från honom. Det är absolut inte så att jag förväntar mig någon hittelön eller liknande men jag trodde faktiskt att han skulle ringa upp mig och säga tack? Eller är det för mycket att förvänta sig? Men han kanske inte tycker att det är så farligt att glömma sitt visa-kort?
Min brittiske vän tycker att jag borde ringa upp killen och läxa upp honom för han tyckte att han behövde lära sig lite hyfs... haha... men det tror jag att jag skippar ;)
Jag är en sån som aldrig tappar bort saker. EN gång i hela mitt liv har jag tappat bort mina nycklar - that's it - och jag minns det så väl (för det var ett riktigt trauma för mig). Jag var runt 12-13 år och hade cyklat till ett badställe med en kompis. Man var tvungen att cykla igenom skogen för att komma dit och någonstans där på vägen tappade jag mina nycklar! Som tur är så hade jag en sån där bricka, så någon lämnade in dom till polisen och jag fick tillbaka dom...
För en vecka sen så var jag ute och gick här i närheten med barnen då vi går förbi en parkeringsautomat. Jag brukar ibland titta på dom för att dom visar klockan och det är mycket smidigare att titta på klockan där än att ta av sig vanten, öppna väskan och ta fram iPhonen. Men när jag tittar på parkeringsautomaten så ser jag att det sitter ett visa-kort kvar i den. Jag tittar runtomkring mig men det var rätt så tomt på gatan, så jag tar det och lägger ner det i väskan.
Så fort jag får chansen så kollar jag upp personens telefonnummer, som tur var så hade personen ett rätt så ovanligt namn. Mobilen är avstängd så jag lämnar ett meddelande och berättar att jag har hittat hans visa-kort och säger att han kanske vill ha tillbaka det och att han kan nå mig på det och det numret.
Numret som jag hittade till honom var till en jobbtelefon, vilket är ett företag precis i närheten. Så jag antog att han hade parkerat bilen här vid hans jobb. Så jag tänkte att jag kanske ska gå dit och lämna det, eftersom han hörde inte av sig på några timmar.
I receptionen så säger dom att dom inte får tag på honom men att han ska vara någonstans i huset. Så jag lämnar kortet i receptionen. Jag ringer honom igen och säger "nu har jag lämnat ditt kort i receptionen vid ditt jobb" så att han vet det. Sen har jag inte hört ett knyst från honom. Det är absolut inte så att jag förväntar mig någon hittelön eller liknande men jag trodde faktiskt att han skulle ringa upp mig och säga tack? Eller är det för mycket att förvänta sig? Men han kanske inte tycker att det är så farligt att glömma sitt visa-kort?
Min brittiske vän tycker att jag borde ringa upp killen och läxa upp honom för han tyckte att han behövde lära sig lite hyfs... haha... men det tror jag att jag skippar ;)
Måste det vara antingen eller?
Jag såg på Wife Swap (brukar aldrig se programmet annars men...) där två mammor fick byta familj i en vecka. Ena mamman var väldigt självcentrerad och helt hängiven åt sin konst. Hennes tre barn fick dela på ett rum trots att det fanns ett gästrum och ateljé. Medans den andra mamman var helt tvärtom och hon sa att barnen var hennes liv. Hon tyckte att man alltid skulle sätta barnen först.
Måste det vara så svart eller vitt? Jag känner att man måste hitta ett mellanläge när det gäller det mesta: mat och godsaker, arbete och fritid men också att vara mamma och att vara sig själv. Det är så himla lätt att helt gå upp i barnen när man blir förälder. Det är så otroligt överväldigande och man blir försatt i en helt ny situation där man känner sig osäker vilket gör att man gärna gör lite extra - för säkerhets skull.
Även om mamma kommer rätt så högt upp på listan på vad jag identifierar mig med så är det verkligen allt jag är. Jag tror att om man går upp för mycket i sina barn så kommer det också kännas rätt så tomt när barnen börjar prioritera vänner och såsmåningom flyttar hemifrån. Vem är man då, utan sina barn, om man först och främst identifierar sig som mamma?
Måste det vara så svart eller vitt? Jag känner att man måste hitta ett mellanläge när det gäller det mesta: mat och godsaker, arbete och fritid men också att vara mamma och att vara sig själv. Det är så himla lätt att helt gå upp i barnen när man blir förälder. Det är så otroligt överväldigande och man blir försatt i en helt ny situation där man känner sig osäker vilket gör att man gärna gör lite extra - för säkerhets skull.
Även om mamma kommer rätt så högt upp på listan på vad jag identifierar mig med så är det verkligen allt jag är. Jag tror att om man går upp för mycket i sina barn så kommer det också kännas rätt så tomt när barnen börjar prioritera vänner och såsmåningom flyttar hemifrån. Vem är man då, utan sina barn, om man först och främst identifierar sig som mamma?
Hur kan man ens tänka tanken att göra något sånt????
Jag blir helt chockad när jag läser om mamman som ammade sin bebis medan hon körde bil!! Fy tusan, hur kan man ens överväga att göra något sånt?? Och med två andra barn i bilen?!?! Så bråttom kan man aldrig ha någonstans....
Man får väl för tusan stanna till vid en rastplats eller vid sidan av vägen och amma en stund. Hur kan man ens riskera allas liv på det viset? Det är ett under att bebisen inte dog...
