Jag vet inte hur det är hemma hos er, men här hemma så är sovmorgonar ett hett ämne. Vi brukar köra varannan morgon så får man sova men det är så mycket annat som spelar in. T.ex. den som får sovmorgon ska den ta hand om barnen under natten (när dom vill ha vatten, när dom frågar nåt, osv)?

 

Men sen så är det så att maken gärna går och lägger sig och sover en stund efter jag har gått upp på min sovmorgon! Så han sover både under sina sovmorgonar och sen en stund när jag har sovmorgon. Han tycker att jag kan göra samma sak, men jag kan ju inte riktigt det då jag har svårt att somna om efter att ha varit vaken ett par timmar. Så det är svårt det där... 

 

Kan tillägga att barnen oftast vaknar mellan kl. 6-7 (dom går och lägger sig mellan 19-20).

 

Jag är lite delad när det gäller att eleverna får ha mobiltelefonerna framme under lektionstid. Många av dom använder mobiltelefonerna för att slå upp ord eller annan fakta. Det är oerhört smidigt. Istället för att springa iväg till datasalen och kolla upp något på nätet eller till biblioteket och slå upp det så behöver dom inte ens lämna klassrummet.

 

Ibland så fotar eleverna det jag skriver på tavlan med sin mobiltelefon eller anteckningar med den. Och många använder den som kalender.

 

MEN (stort men!) många elever är så oerhört beroende av sina mobiltelefoner. Det är skrämmande. Jag minns när jag visade Obamas tacktal efter det att han vann valet. Talet var 20 minuter och eleverna klarade inte ens av att låta bli sina mobiltelefoner under dessa 20 minuter. Jag vet inte hur många gånger jag ber elever lägga undan mobiltelefonerna under en lektion!

 

Ibland vill jag samla ihop deras mobiltelefoner i början av lektionen men samtidigt så behöver eleverna lära sig lite eget ansvar. Jag har också hört en skräckhistoria från en annan lärare som samlade in en elevs telefon i början av lektionen, för hon kunde aldrig låta bli den, vid lektionens slut så hade hon över 60 olästa sms!! Så galet!

 

Det känns inte heller som att det inte kan vara så nyttigt att ständigt ha detta som distraherar en när man försöker sitta och koncentrera sig. Att ständigt flytta sin fokus från mobiltelefonen till uppgiften till telefonen igen... osv osv. Men så tror jag att det är för alla, inte bara elever, jag sitter själv ofta med datorn i knät framför tv:n och flyttar fokus mellan dom två och försöker göra två saker samtidigt. Inte så konstigt att vår hjärna går på högvarv hela tiden och folk har svårt att sova... eller vad säger ni?

 

Vi har haft underbart väder här i Stockholm idag. Det var nästan så att barnen inte hade behövt jackor på men vad är det man säger - att man ska svetta in våren?  ;)

 

Ni har väl inte missat tävlingen där två av er kan vinna varsin Monster High docka? Jag har fått två kommentarer angående mina tankar kring dessa dockor. Jag vet att en del tycker att dessa dockor stödjer ett ohälsamt skönhetsideal och tycker att dom är rätt så lika Bratz-dockorna.

 

Så, jag vill bara dela med mig av mina tankar. Alltid innan ett samarbete så funderar jag igenom om 1.) passar in i bloggen och 2.) om det är något jag kan stå för. Ärligt talat så är jag inte så insatt i Monster High-serien, barnen har aldrig tittat på det eller lekt med dockorna. Men när jag kollade på dom så tycker jag att dom såg ut som monster - that's it. Armarna går att ta loss, dom har grön hudfärg och ser allmänt konstiga ut. 

 

Monster, vampyrer, etc är något som barnen är väldigt intresserade utav just nu så dom har tyckt att dockan har varit väldigt rolig. Både Zack och Leah har lekt med den.

 

Alfva upplyste mig på Twitter dock att dessa dockor är släppta som "fashion dolls", inget som jag stödjer men barnen vet ju inte om detta och om man bara talar om för dom att det är just monster så vet dom inget annat.

 

När vi pratar om Leahs lockiga hår så nämner vi ofta att hon har fått det från sin farfar. Vi pratar om likheter mellan barnen och andra släktingar. Och när vi pratar om sånt där som var barnen har fått olika saker ifrån så kan jag känna en viss saknad av att inte veta hur min mor- och farföräldrar var. Vad har jag fått från dom? Ibland känns det som om det är en pusselbit som saknas när jag inte vet såna saker.

 

Min mormor träffade jag aldrig. Jag har alltid trott att hon dog när min mamma var liten, men så fick jag veta att så var inte fallet. Men hon skilde sig från min morfar när min mamma var liten och hade ingen kontakt med henne sen, så det var väl nästan som om hon dog. Men det gnager i mig att jag inte vet något om henne. Jag vet inte ens hur hon såg ut.

 

Därför är jag så glad att barnen har så fin kontakt och älskar sin farmor och farfar. Och även om jag inte har så bra kontakt med min mamma så vill jag att dom ska få träffa henne då och då. För jag vill verkligen ge barnen det jag inte fick - en känsla av en familj.

 

 

Som jag har nämnt tidigare så tycker jag att barnen kommer närmare varandra under resor. Det svetsar verkligen samman barnen (även om dom även bråkar en del också på resan). Jag tänkte på att vi har nog varit lite dåliga på att få barnen att komma nära varandra. I jämställdhetens namn så brukar jag och maken nästan alltid ta varsitt barn när vi gör något. Vi separerar dom nästan lite på det sättet. Vi har inte heller uppmuntrat dom att t.ex. sova i samma säng eller gosa under samma filt. Utan då har vi ofta kommit med två filtar för att undvika bråk och tjafs. Men jag tror faktiskt att det har gjort att dom inte är så nära varandra.

 

I egypten så började vi efter ett tag låta barnen sova i samma säng. Dom hade varsin säng där men dom ville fakitskt sova i samma säng och det blev ofta bus tillsammans under täcket innan dom somnade. Det var härligt att se och det ska nog uppmuntras oftare. Jag har en vän vars två söner sov i en dubbelsäng i sitt rum och det gjorde ju att dom inte sprang upp till mamma och pappa mitt i natten så mycket för dom hade ju varandra (detta märkte även vi när Zack och Leah delade säng).

  

Ibland så känns det som att många föräldrar har svårt att erkänna att dom gör fel och kan göra fel. Det dom säger är alltid rätt och är det som gäller. Dom säger aldrig förlåt och erkänner att det dom gjorde var dumt, men då kan dom väl inte förvänta sig att deras barn ska göra det? Barn ser ju upp till sina föräldrar och gör gärna som dom. Om barn aldrig får höra ett "förlåt" från föräldrarna eller höra föräldrarna säga att dom har gjort fel då tror förstås barnen att det är så man ska bete sig. 

 

Sen känner jag att det alltid är viktigt att barnen får känna att dom får säga emot oss föräldrar och vi säger alltid att dom får bli arga - även på oss. För om dom inte vågar säga ifrån till oss, hur ska dom våga säga ifrån när någon främling gör något dumt? Hur ska dom lära sig sitt värde och att deras åsikter räknas också? För även om jag säger något så betyder det inte att jag har sista ordet, ibland ändrar jag mig om barnen kommer med bra argument. Det händer ju inte såååå ofta, men dom lär sig att argumentera för sin åsikt och att den är värd att lyssnas på.

 

Men det är en balansgång det där med att bestämma och låta barnen vara med och bestämma. Jag får även träna på det en hel del på jobbet där eleverna får vara med och bestämma till viss del. Likadant med detta att erkänna att man kan ha fel, det tycker jag är viktigt att en lärare kan göra också. Att man visar barn och ungdomar att det är okej att inte alltid veta allt och veta bäst.

I lördags så hälsade vi på några vänner som har en glad liten 7-månaders bebis. Vi började prata om det kära ämnet - SÖMN, som är så populärt att diskutera som småbarnsförälder. Deras lille vaknade 2-5 gånger per natt och dom undrade lite förtvivlat när det blir bättre. Och vi sa att vi undrar detsamma, haha... 

 

Nej, men så mycket vaknar dom inte men dom kommer ju in till oss och vi sover allihop i samma säng. Det blir trångt och jag har ofta svårt att sova. Ibland så väcks vi av att nappen har tappats, att dom är törstiga eller något annat, så visst är sömnbristen påtalig fortfarande. 

 

Det konstiga är att Zack sov jättebra och i sin egen säng hela nätterna när han var bebis. När Leah kom så var hon en bebis som behövde mer närhet så hon har inte sovit en endast hel natt i sin egen säng utan alltid kommit över till oss och då började Zack med också. Och det är väl klart att han inte vill ligga själv i sin säng medan vi andra myser tillsammans! 

 

Men om ett par år så kanske man får sova..?  ;)

Det är några som har kommenterat att barnen egentligen inte får välja sina kläder när jag köper hem och dom får välja från garderoben. Nu tror jag inte på att ge barnen total valfrihet och även om jag tar med dom till en viss affär eller visar dom en viss webbutik så har oftast butiken en viss typ av kläder, så det blir ändå inte total valfrihet för barnen.

 

Ibland får Zack och Leah vara med och välja direkt i affären men oftast så vill dom ha ALLT i hela affären och har svårt att begränsa sig. Till exempel när vi var på Hamley's, den där 7-vånings leksaksaffären i London, så sa vi att dom fick välja EN leksak var från hela affären. Det blev ju ett omöjligt val för en 4-åring och en 2½-åring. Så vi fick guida dom lite. Vi utgick lite ifrån vad dom brukar leka med (och inte tröttnar på efter 5 minuter) och vad dom verkade mest entusiastisk över. Och jag tror att det är lite så man får göra som förälder, för barn (i allafall så små som i Zack och Leahs ålder) har svårt att tänka framåt och tänka på vad dom kommer att vilja ha imorgon eller nästan vecka också istället för bara "här och nu". Och som förälder så vill man gärna att dom ska kunna ha leksaken/kläderna ett tag.

 

Men när barnen blir 3-4 år så märker man ju vilka kläder som gillar mest och då får man ju utgå ifrån det. Sen så vill man som förälder kanske köpa kläder av bra kvalité och funktion också. Om man köper lite olika färger och tryck så får barnen ändå valmöjligheter, så det räcker... tycker jag!

 

 

 

Jag läser i Aftonbladet att vi har väldigt kinkiga barn (när det gäller maten) här i Sverige och jag minns också en föreläsning som jag var på med Alexandra Zazzi som pratade om att vi här i Sverige verkar tro att barnen bara kan tycka om korv, köttbullar och pasta. Att vi tror att dom bara tycker om en viss smak och att vi sen "fördärvar" dom genom att aldrig låta dom upptäcka andra smaker, för hur går det för barn i andra länder - där man inte har tillgång till falukorv och mamma scans köttbullar?

 

Nu är det verkligen inte så att Zack och Leah äter allt. Dom tycker inte om sallad och hatar paprika och lök - även fast både jag och maken gillar det! Men däremot så äter dom gärna fetaost, oliver, soltorkade tomater, vitlök, svamp, bulgur, linser, ärtor, mm. Vi gör aldrig någon särskild mat åt dom, utan vi äter alltid samma sak hela familjen. Vissa kvällar äter inte barnen så mycket och andra kvällar älskar dom maten, men vi ger dom i allafall möjligheten att testa lite olika smaker.

 

Sen så tror jag att det lätt blir så att man gärna serverar sån mat som man VET att barnen kommer att tycka om och som man vet att dom äter. Man hamnar lätt i träsket där man kör ett par måltider om och om igen, men jag tänker att det inte gör så mycket om barnen inte äter så mycket nån kväll för det tar dom igen dagen efter.

 

Min mamma var sån som alltid gjorde särskild mat till mig. När jag var 9 år gammal och flyttade hit till Sverige så åt jag inte potatis i någon annan form än som strips. Jag fick lära mig själv att äta kokt potatis, potatismos och potatisgratäng. Samma sak med grönsaker och mycket annat. Och det har inte varit roligt. Det var inte alls roligt att sitta och peta i maten när man var bortbjuden eller att det knappt fanns någon maträtt som man gillade på menyn när man gick ut på restaurang. Det är fortfarande jobbigt, då jag kämpar med att försöka tycka om fisk, skaldjur, svamp och annat. Så, så vill jag definitivt inte göra med mina barn och jag hoppas att ni också tänker efter att det egentligen inte så schysst att bara lära barnen att äta 3-4 maträtter.

 

Nu är vi hemma igen! Vi stannade till vid en mack på vägen hem för att tanka och köpa semlor. Där såg vi en man som puttade fram sin bil till bensinpumpen! Sen så hade han tydligen ställt sig med tanklocket på fel sida så han drog hela slangen över bilen. Slangen räckte inte riktigt så typ hälften av all bensin hamnade utanför. Det hela såg minst sagt skumt ut... och det var det också! För helt plötsligt så rivstartar han bilen och kör ifrån macken med en jäkla fart. Och han stod vid en av pumparna där man betalar inne i kassan.... vilket han förstås inte gjorde. 

 

När jag gick in och köpte semlorna så sa kassapersonalen att han var påtänd enligt andra vittnen. Det är första gången som jag ser någon smita ifrån att betala för bensinen. Däremot när vi var i London så såg vi hur en kvinna kom utrusande ur en butik med en barnvagn! Hon sprang så att barnvagnen guppade hit och dit, det såg väldigt konstigt ut. Och straxt efter så började larmet att tjuta och en vakt springer efter henne.

 

Jag tycker alltid att det är tragiskt att se människor som stjäl så där. För jag tror inte att dom har det lätt, något har gått väldigt snett om man känner att enda utvägen är att stjäla. Det blir vi andra samhällsmedborgare som får betala för sånt, men samtidigt så har vi ju brustit i att ta hand om dom. Men det är förstås aldrig okej att stjäla! Jag tror bara inte att det är så svart eller vitt när det gäller såna här samhällsproblem. 

Här om kvällen när jag och Zack låg och myste i sängen så såg jag i ögonvrån hur något rörde sig i sängen. Jag tittar dit och skriker till (hatar att jag gör så!) och reflexmässigt slår till krypet. Zack börjar gråta och jag tröstar honom och säger att det inte är någon fara. Jag var helt säker på att han blev rädd och ledsen för att jag skrek till, men nej, han säger "Varför gjorde du så där? Varför slog du den?" och efter ett tag så säger han att han saknar krypet.

 

Jag blev först lite ställd, för jag tyckte bara att det var superäckligt med ett kryp i sängen och kunde inte sluta tänka på det. Men sen sa jag till honom att han hade helt rätt och att jag gjorde fel. Vi pratade mycket om händelsen och han fick mig att inse att jag måste verkligen jobba med det där, för det skedde i princip på ren impuls. 

 

Jag vill verkligen lära barnen att vara rädda om djur och natur. Vi jobbar hårt på att dom ska respektera och lyssna på Hera (vår katt) och det känns bra att dom får växa upp med ett husdjur här hemma.

 

Nu har jag blivit sjuk också. Zack mår bättre men jag började frysa en massa på vägen hem från jobbet. När jag kom hem så la jag mig med ull-koftan på under två duntäcken och frös ändå. Men nu har jag tagit en alvedon, den sista förstås! Så nu mår jag bättre, men jag får väl gå loss på barnens alvedon senare (tur att vi har sorten som smälter i munnen också).

 

Medan jag låg och huttrade under täckena så läste jag lite på Twitter och en gammal kollega till mig hade re-tweetat detta blogginlägg som handlar om hur en kvinna med afrikanskt ursprung fick visa sin väska på Coop. Flera svarar på tweeten och vittnar om hur även dom brukar få visa väskor i mataffären, ingen av dessa är blondiner. För det fick mig att tänka - jag har aldrig behövt visa väskan i mataffären! Jag har till och med haft tygkassar med paket som jag har hämtat ut med mig, men ingen har frågat mig vad jag har i tygpåsen eller i min väska. 

 

Detta fick mig även att tänka på hur en vän till mig berättade om hur hon och hennes son var inne i en affär när hennes son höll på att pilla på nåt. Detta var straxt innan jul och affärsbiträdet säger till sonen "du kan ju önska dig detta i julklapp - om du firar jul". Min väns son blev förstås väldigt förvirrad och i flera dagar frågade han sin mamma "vaddå? ska vi inte fira jul?" och undrade varför butiksbiträdet hade sagt så. Min vän är inte heller blondin.

 

Häromdagen så tog jag bort en vän på Facebook. Jag hade hört talas om att folk släpper fram sina rasistiska sidor på Facebook men jag tänkte att ingen av mina vänner är väl rasister? Men jo, där kom det statusuppdateringar om Södertäljerånet och hur det var rätt åt rånaren som sköts och att dom hade inget här och göra. Jag blev så förvånad så jag visste inte vad jag skulle göra först. Denna person hade aldrig yttrat något rasistiskt förut! Hur kan jag ha undgått detta?!? Finns det fler av mina vänner som håller med om dessa åsikter?? 

 

Jag känner mig nästan naiv när jag blir överraskad av denna vardagsrasism. Var kommer allt detta hat ifrån? Det är riktigt läskigt!

Usch, söndagarna och måndagarna är nog värst när det gäller ångesten. Men denna söndag är värre än vanligt. Jag läste om händelseförloppet av dödskjutningen i USA, där 20 stycken 6-7 åringar miste livet. Ångesten sköljde över mig och jag kan inte sluta tänka på det. Nu känner jag mig bara väldigt nedstämd och ledsen...

 

Nog för att jag annars brukar tycka om mitt gamla hemland USA men jag har aldrig tyckt om deras vapenlagar. Jag hoppas verkligen att det blir en ändring efter denna fruktansvärda händelse men jag vågar faktiskt inte hoppas för mycket.

 

Döden gör sig påmind och känns så nära när jag läser om såna här saker så jag försöker undvika det nu men det är svårt att låta bli helt.

En sak som är lite läskig nu när jag går i terapi är att jag ser att ALLT rotar sig i något som hände eller hur det var under min barndom och uppväxt. Allt som får mig att må dåligt har grund i barndomen. 

 

Läskigt att man kan spåra saker till barndomen så där och oftast är det en sån tydlig koppling så att det inte går att förneka det. Min terapeut har verkligen fått upp mina ögon för en del saker som är så löjligt tydliga att jag skäms att jag inte har förstått det innan....

 

Men att förstå att barndomen är så viktig gör det ju mitt föräldraskap lite extra läskig. Tänk om Zack och/eller Leah måste sitta hos en terapeut om 30 år och bearbeta det dom upplever nu? Det som är mitt fel? Nog för att jag innan var lite rädd för att "förstöra" dom men nu är jag ännu mer rädd för det.... när jag inser hur viktig barndomen egentligen är.

Jag mår så mycket bättre nu. Dom senaste två dagarna har varit bra. Jag har känt av lite ångest några stunder under dagen men för det mesta har jag mått bra. Stor skillnad mot förra veckan där jag TVINGADE mig till jobbet och ångest-illamåendet vällde över mig. 

 

Redan förra året så varnade en kollega mig för att vara försiktig så att jag inte skulle gå in i väggen. Jag skakade av mig hans omtänksamma ord och sa att jag alltid är stark och klarar av att säga ifrån. Men man kan inte alltid vara stark och det är helt okej att må dåligt ibland. Det är okej att be om hjälp.

 

Det som jag har tyckt har varit jobbigast är den där förbannade pliktkänslan gentemot jobbet och eleverna. Dom blir så drabbade om jag är borta. Dom missar viktiga delar i sina kurser, kursen blir "upphackat" och får ingen kontinuitet. Så, därför tvingar jag mig till jobbet ibland. Också för att min planering inte ska gå åt helvete. Om jag har bestämt ett datum för ett prov så går det ju inte att vara borta lektionen innan provet, till exempel.

 

Så, ibland tänker jag att det skulle vara så mycket enklare att t.ex. jobba i butik där man lättare kan hitta en ersättare och det kanske inte blir samma pliktkänsla gentemot en tredjepart (visst kan man nog känna pliktkänsla gentemot butiksägaren, precis som jag känner gentemot min arbetsgivare men sen tillkommer ÄVEN eleverna).

 

Det kan vara tufft att vara lärare ibland. Man måste prestera och man har en massa ögon på sig hela dagen och människor som ställer krav på en hela dagarna. Man kan råka i konfikter som kan vara väldigt psykiskt påfrestande och om man redan är trött så kan det jobbet ta nästan all ens energi. Men andra dagar kan det vara tvärtom också, man kan få en massa energi av sina underbara elever och oftast så älskar jag mitt jobb!

 

Usch, precis som många andra så har jag tyckt att detta med 9-åringa Annas kidnappning har varit läskig. Jag är så glad att hon är välbehållen men jag kan inte ens föreställa mig vad hennes familj har gått igenom det senaste dygnet.

 

Allt detta får mig att tänka på hur det är i USA. Jag fick aldrig gå någonstans ensam när jag bodde där. Vi påmindes ständigt om att man när som helst kunde bli kidnappad för att på mjölkpaketen såg man ansikten på barn som saknades. Vi fick även lära oss om "stranger danger" och att man absolut inte skulle prata med främlingar.

 

Jag hoppas att Sverige inte kommer att gå åt det hållet. Att man knappt vågar släppa ut sina barn, men samtidigt så förstår jag att man verkligen vill beskydda sina barn från allt ont. Jag skulle nog gärna följa efter Zack och Leah långt upp i tonåren bara för att hålla koll på dom, men det går ju inte (tyvärr). Dom måste ju få bli självständiga individer också.

 

Hela tiden så är det en balansgång det där med barn och barnuppfostran....

Det är fredag och jag vet att ikväll är det många ungdomar som ska ut och dricka alkohol. Ibland är det smuggelsprit eller hembränt, men ibland är det också alkohol som dom har fått av sina föräldrar. Vilket jag absolut inte kan förstå!

 

Om man som förälder inte vill att ens barn ska dricka så är det väl inte så smart att ge barnet alkohol och således godkänna drickandet. Man behöver ju inte underlätta det! 

 

Ni kanske har sett reklamen där det står att ens barn kommer att tacka en senare att man har sagt nej till att ge dom sprit och det tror jag på. Barn behöver och vill ha gränser. Dom vill känna att man bryr sig tillräckligt för att säga nej. Och egentligen så är det rätt så läskigt att bli full när man är tonåring och oftast så både vill man och vill inte dricka. Sen vet man inte riktigt vad man ger sig in på heller.

 

Om man tänker att ens barn kommer dricka ändå och att man då kan "styra" vad och hur mycket barnet dricker genom att ge den alkohol så tror jag att man har fel också. Oftast så blir det bara att man dricker det man hade tänkt + det man fick av föräldrarna, så det blir ju bara mer istället!

 

Jag tycker att det är bra att det finns flera kampanjer som stödjer tonårsföräldrar i att säga nej till att ge sina barn alkohol för jag tror att det verkligen är jättesvårt. Man vill känna att man har en inblick i vad ens barn gör på helgerna och man tror att man får det genom att vara lite mer "kompis" än förälder. Jag tror det kommer vara jättetufft när Zack och Leah blir tonåringar för det är då dom börjar växa ifrån en och egentligen vill bara ha dom nära och umgås med dom.

 

Små barn små problem, stora barn stora problem.... det stämmer nog! Eller vad säger ni?

Tusen tack för alla fina kommentarer angående medicineringen och sjukskrivningen. Ni är alla så gulliga och underbara! Jag känner också att det är ett visst tabu att äta anti-depressiva och det kanske därför det har tagit emot att berätta om det öppet i bloggen. Men jag vill samtidigt visa att det inte är något fel med det och att många behöver det någon gång i livet.

 

För jag blev lite förvånad faktiskt att det var så många av er som både genom kommentarer och genom mail har berättat att även ni har ätit eller äter anti-depressiva! Varför är det ingen som talar om detta mer öppet? Eller är det jag som har missat det?

 

Några av er har frågat vilken medicin jag äter och den heter Citalopram och jag har börjat med en halv tablett nu i 6 dagar och sen ska jag övergå till en tablett om dagen. Detta för att jag inte ska må så jättejättedåligt nu i början, vilket man tydligen kan göra.

 

Jag vet inte hur det blir med min sjukskrivning. Det är ju alltid lite krångligt att ordna med vikarie och ordna om schemat och allt. Just detta med att allt detta kanske drabbar eleverna är ju ett stort orosmoment. 

 

Några av er har även nämnt detta med motion och ni som följer mig på Twitter ser mina Runkeeper-uppdateringar. Jag försöker gå ut på långpromenader minst två gånger i veckan, gärna fler. Och visst är det bra att motionera när man mår dåligt! Det både må-bra-hormoner som sätts i gång men jag tycker också att det är väldigt skönt att rensa tankarna på det sättet.

 

Åh, va jag längtar till höstlovet nästa vecka! Det känns verkligen som en välbehövlig andningspaus. Just nu så har jag planerat kanske 2-3 dagar i förväg. Jag som alltid planerar lektioner flera veckor i förväg annars. Det känns som att jag precis håller huvudet ovanför ytan. Sen är det spring från jobbet, till affären, till förskolan, jag försöker klämma in ett blogginlägg på lunchrasten, osv osv. Jag försöker ta till vara på varenda liten lucka jag får, vilket gör att jag aldrig hinner varva ner.

 

Men på höstlovet så har vi fått egen planeringstid på onsdagen, sen är vi lediga torsdag och fredag. Då ska jag använda dom dagarna för att jobba ikapp. Jag vet att det alltid brukar kännas så mycket lättare efetr höstlovet. Sträckan fram till höstlovet känns så lååååång, men sen efter höstlovet är det snart jullov och sen är det snart sportlov och sen snart påsklov... osv. Sen rullar det på! Det ser jag fram emot!