Vem är du?
Jag ska gå igenom hur man analyserar litteratur ur ett feministiskt perspektiv idag. Jag ska gå igenom lite bakgrund och tar då upp Betty Friedan som sa att vi kvinnor definieras utifrån männen. När någon frågar oss vem vi är så svarar vi "Toms fru" eller "Maries mamma". Jag satt och funderade lite på hur jag skulle definiera mig själv och visst skulle jag gärna vilja säga "Zacks och Leahs mamma" men min identitet kan ju inte bara kretsa kring mitt moderskap som bara egentligen är en liten del av mig.
Jag kanske skulle säga att jag är en driven kvinna som älskar att baka och diskutera beteendevetenskapliga ämnen? Hur skulle ni svara på frågan "Vem är du"? Tycker du att det är svårt att svara på frågan? (Och då menar jag att man inte bara ska svara med sitt namn, förstås.)
Jag kanske skulle säga att jag är en driven kvinna som älskar att baka och diskutera beteendevetenskapliga ämnen? Hur skulle ni svara på frågan "Vem är du"? Tycker du att det är svårt att svara på frågan? (Och då menar jag att man inte bara ska svara med sitt namn, förstås.)
Kvinnors arbete i hemmet
Det finns i ett kapitel i mina elevers psykologibok som heter Könsroller: arv eller miljö?
Åh, jag skulle kunna ägna hela kursen åt detta kapitel! Men nu hinns det förstås inte med, det är ju en hel drös med mål som ska uppfyllas under kursens gång och då är genus en mycket liten del av dessa.
Jag känner att det är underbart att kunna få stå framför en klass och få dom är börja tänka och fundera på dessa saker. Varför har det blivit så här? Som t.ex. hur har det blivit att kvinnor har ungefär två timmars mer hemarbete än männen per dag???
I genomsnitt så har kvinnor sysselsatta med hemarbete fyra timmar om dagen, men istället så yrkesarbetar i genomsnitt kvinnor mindre tid. Så om man lägger ihop hemarbete + yrkesarbete så ligger snittet på 7 timmar och 20 minuter per dag för både kvinnor och män, vilket man kanske kan se som positivt?
Nja, förutom att det finns ett samband mellan hemarbete och psykisk ohälsa. Hemarbete är oftast tråkigare än yrkesarbete och inte lika utvecklande. Det inkräktar också på den tid som man annars känner att man kan styra över och man tänker på allt man skulle kunna göra istället. Så allra bäst vore det om fördelningen mellan hemarbete och yrkesarbetet var mer jämt mellan könen men jag tror faktiskt att på just den punkten så är vi på rätt väg.
Barnbok som uppmuntrar 4-åringar att banta
Lite chockerande var det att läsa att det snart kommer ut en barnbok i USA som heter "Maggie goes on a diet" och riktar sig till 4-7 åringar.Bara omslaget visar vilken skev bok det är. 14-åriga Maggie vill gå ner i vikt för att komma i en vacker klänning och känna sig attraktiv och få ett bättre självförtroende. Ja, det är ju bra att lära små barn?? Utsidan är det som är viktigt?!?
På förlaget, Aloha Publishers, egen webbplats kallas den för en ”inspirerande historia” om en flicka som ”har så stor potential som har varit dold under hennes överflödskilon”.
Ojoj... ja, vad ska man säga? Jag blir minst sagt lite mörkrädd och hoppas verkligen att något liknande aldrig släpps här i Sverige.
Är det inte lite skrämmande...
...när underkläder för 2-3 åringar skiljer sig så mycket i storlek? Trosorna är ca 4 cm mindre. Varför behöver dom vara så mycket tajtare än kalsongerna?? Ska inte alla barn ha bekväma kläder som inte sitter åt för mycket? För det här gäller förstås inte bara underkläder, inte så konstigt att 7-åriga flickor har ätstörningar när deras kläder är supertajta och säkert känns för små.
P.S. Zack gillar trosorna mer än kalsongerna, så jag får nog börja köpa såna i mycket större storlekar....
Maktskifte hemma
Iförrgår så kom jag och mina nya kollegor in på genus (nej, det var inte jag som tog upp det) och hur kvinnan gärna roffar åt sig det mesta av föräldraledigheten och mannen infinner sig i detta. Som med mycket annat när det gäller barnen.
Men par förändras när dom får barn. Det sker ett maktskifte. Innan barn så är det oftast mannen som känner att han har kontroll, kanske tjänar han mer eller har huvudansvaret för dom flesta av besluten i förhållandet men när barnen kommer så ändras detta. Mannen känner sig kanske osäker på detta med barn och bebisar medans kvinnan som har burit på bebisen i 9 månader känner sig lite mer förberedd och hemma i föräldraskapet. Kvinnor sägs ha en moderlig instinkt som gör att hon alltid vet och gör rätt när det gäller bebisen... så det är bara för mannen att gå åt sidan. Eller?
Min nya manliga kollega som deltog i diskussionen sa att han kände igen detta så otroligt väl. Flera av hans vänner har uttryckt att dom har bara känt sig som spermadonatorer och har känts sig överflödiga efter dom har fått barn. Dom var vana vid att vara delaktiga, och ofta drivanden, i dom flesta besluten där hemma... men inte efter barnen kom in i bilden.
Mina kvinnliga kollegor funderade på om det var lite grann en "hämnd"? Att man omedvetet tänker "haha, nu är det min tur att ta alla beslut - nu vill jag ha makten!"? Samtidigt så är det många kvinnor som "klagar" över att dom är projektledare i hemmet och att mannen skiter i allt?
Men par förändras när dom får barn. Det sker ett maktskifte. Innan barn så är det oftast mannen som känner att han har kontroll, kanske tjänar han mer eller har huvudansvaret för dom flesta av besluten i förhållandet men när barnen kommer så ändras detta. Mannen känner sig kanske osäker på detta med barn och bebisar medans kvinnan som har burit på bebisen i 9 månader känner sig lite mer förberedd och hemma i föräldraskapet. Kvinnor sägs ha en moderlig instinkt som gör att hon alltid vet och gör rätt när det gäller bebisen... så det är bara för mannen att gå åt sidan. Eller?
Min nya manliga kollega som deltog i diskussionen sa att han kände igen detta så otroligt väl. Flera av hans vänner har uttryckt att dom har bara känt sig som spermadonatorer och har känts sig överflödiga efter dom har fått barn. Dom var vana vid att vara delaktiga, och ofta drivanden, i dom flesta besluten där hemma... men inte efter barnen kom in i bilden.
Mina kvinnliga kollegor funderade på om det var lite grann en "hämnd"? Att man omedvetet tänker "haha, nu är det min tur att ta alla beslut - nu vill jag ha makten!"? Samtidigt så är det många kvinnor som "klagar" över att dom är projektledare i hemmet och att mannen skiter i allt?
Genusförskolor
Som ni kanske redan vet, så är jag med i genusgruppen på vår förskola. Pedagogerna på vår förskola har tyckt att det har varit positivt med genusgruppen, men sa också "men vi tänker inte bli någon genusförskola".
Vi tyckte att det var synd att dom kände så. För det första så är genus något ALLA förskolor MÅSTE jobba med enligt läroplanen, det är inget valbart... så egentligen så ska alla förskolor vara "genusförskolor". Det finns så mycket att vinna med att ha en genusinriktning inom förskolan, eftersom det är då den viktiga grunden i barnens utveckling läggs. Sen så är det också eftertraktat med genusförskolor (som ni ser här ovanför) så förskolan skulle även tjäna på det på det sättet också...
”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskola skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” - Lpfö 98
Tydligen så ska man bära polokrage och jeans på sommaren om man inte vill att män ska stirra på en
Vi måste uppfostra våra pojkar att bli ansvarstagande män
Det blir mycket prat om Anders Behring Breivik med maken och vänner. Man försöker analysera honom och undrar hur kunde det bli så fel? Det är oftast män som begår våldsbrott och jag tror inte att det enbart handlar om testosteronet. Dom är inga okontrollbara monster, utan det handlar mycket om samhället och uppfostran.
Pojkar tillåts att slåss, brottas, skjuta med leksaksvapen och leka med svärd. Våld blir något roligt, ett nöje. Man skyller på "boys will be boys" och man låter dom hållas. Dom slipper ta ansvar.
Och det här med att slippa ta ansvar verkar vara ett återkommande tema i pojkars liv. Dom kan åka hem med tvätten till mamma så tar hon hand om den (hur många tjejer gör så?) och majoriteten av dom som bor länge hemma hos föräldrarna är män (som med Ander Behring Breivik). Dom är vana vid att någon annan tar hand om dom och deras skit.
Så, det gäller att vi vuxna nu uppfostrar våra pojkar till att bli ansvarstagande män. När dom slår någon så ska dom inte komma undan med ett litet "hoppsan" från föräldern eller om dom inte orkar plocka undan efter sig så gör man det åt dom. Nej, dom måste lära sig lika mycket ansvar som vi lägger på våra flickor!
Könsorättvisor
Haha, tyckte att det var lite roligt att dom satte dessa två notiser efter varandra:
Kvinnor måste betala för toalettbesök och män får inte ha stringbadbyxor.... Är det inte bättre om ingen har string och alla betalar för toalettbesöken? (Jag hatar verkligen män som kissar utomhus i trappuppgångar, hissar och mot hus. Det stinker och jag vill inte behöva se vuxna mäns snoppar bara för att dom inte kan hålla sig och leta rätt på en toalett. Det borde vara spöstraff på sånt.)
Kvinnor måste betala för toalettbesök och män får inte ha stringbadbyxor.... Är det inte bättre om ingen har string och alla betalar för toalettbesöken? (Jag hatar verkligen män som kissar utomhus i trappuppgångar, hissar och mot hus. Det stinker och jag vill inte behöva se vuxna mäns snoppar bara för att dom inte kan hålla sig och leta rätt på en toalett. Det borde vara spöstraff på sånt.)
Vad är kvinnligt?
Kan en kvinna vara annat än just kvinnlig? Lovisa har fått en knäpp kommentar som frågar om hon tycker att det är "kvinnligt" att ha en sån vältränad kropp och vad hennes man anser om det hela. Återigen så ska vi tillfredställa mannens önskemål.Man förstår ju att den som har lämnat kommentaren anser att kvinnligt är att man är kurvig, så där lagom smal, rakade ben och armhålor, sminkad och långt hår. Tänk att vi alla måste eftersträva denna bild, annars så är vi okvinnliga. Annars så har vi inte rätt att tillhöra vårt eget kön.
Enligt ett "kvinnlighetstest" så ska vi tycka om att sminka oss, raka oss, gå till frisörn, högklackat, möblera om, sjunga, parfym, drinkar och ogilla rapar och fisar. Och så är det obligatotiskt att träna inför badsäsongen.
Som när skådespelerskan Mo'Nique kom till Golden Globe galan i orakade ben så orsakade det många rubriker. Helt absurt att ett par naturliga ben kunde skapa så mycket reaktioner.
Om man har snippa och bröst så är man kvinna, sen så ser vi alla olika ut. "Kvinnlighet" har en negativ klang i mina öron - tyvärr. Jag tycker att ordet innehåller en massa "måsten" och press på sig att se ut på ett visst sätt. Synd att det ska vara så för att vi borde hylla varandra och ge komplimanger för varandras styrkor, istället för att hacka på olikheterna. Jag beundrar Lovisa och hennes vältränade kropp, men allra mest hennes fina personlighet för hon är väldigt trevlig och glad!
Vad är kvinnlighet för dig? Vad har du för tankar kring detta?
Att vara en bra förebild för en dotter
Ända sen jag läste Ninas tankar inför att kanske få en dotter så har jag funderat på detta med att man som mamma blir en kvinnoförebild för sin dotter. När barn blir mer medvetna om sin könsbehörighet så förstår dom förstås att dom har lite mer gemensamt med den ena föräldern.
På sistonde när vi har hållt på och renoverat så har jag känt att det har varit bra att visa barnen att man kan tycka om att bära klänning och borra upp hyllor. Om jag distansierar mig för mycket från samhällets kvinnoroll (och slutar bära klänning, slutar sminka mig, slutar raka mig, osv) så kommer Leah att märka att man som kvinna antingen kan vara som samhället vill (vara en snygg kvinna i klänning) eller så kan man vara som mamma (inte sminkar sig...osv). Men är det inte bättre att visa barnen att man kan plocka det man vill från båda rollerna och göra sin egen roll?
Även om jag inte vill förändra för mycket på mig själv - jag vill inte förneka min egen personlighet - så vill jag ändå ändra på det som jag inte mår helt bra av, som samhället har prackat på mig som kvinna. Några exempel som jag jobabr stenhårt på, som jag inte vill föra vidare till Leah, är att man måste ständigt banta som kvinna (det har jag slutat med för ett tag sen), att man jämt måste ha rakade ben (jag gör det lite sporadiskt, inte lika regelbundet som förut) och att man som kvinna måste skämmas för sin kropp om man inte är pinnsmal. Det är nog nyttigt för både mig och Leah om dessa normer inte lever vidare.
På sistonde när vi har hållt på och renoverat så har jag känt att det har varit bra att visa barnen att man kan tycka om att bära klänning och borra upp hyllor. Om jag distansierar mig för mycket från samhällets kvinnoroll (och slutar bära klänning, slutar sminka mig, slutar raka mig, osv) så kommer Leah att märka att man som kvinna antingen kan vara som samhället vill (vara en snygg kvinna i klänning) eller så kan man vara som mamma (inte sminkar sig...osv). Men är det inte bättre att visa barnen att man kan plocka det man vill från båda rollerna och göra sin egen roll?
Även om jag inte vill förändra för mycket på mig själv - jag vill inte förneka min egen personlighet - så vill jag ändå ändra på det som jag inte mår helt bra av, som samhället har prackat på mig som kvinna. Några exempel som jag jobabr stenhårt på, som jag inte vill föra vidare till Leah, är att man måste ständigt banta som kvinna (det har jag slutat med för ett tag sen), att man jämt måste ha rakade ben (jag gör det lite sporadiskt, inte lika regelbundet som förut) och att man som kvinna måste skämmas för sin kropp om man inte är pinnsmal. Det är nog nyttigt för både mig och Leah om dessa normer inte lever vidare.
Träslöjd är för pojkar och syslöjd för flickor
Nu är jag igång med nästa projekt. En hylla till barnens rum ska målas om. Det är riktigt kul att hålla på att fixa till barnens rum och aldrig i mitt liv skulle jag överlämna sånt här till maken bara för att han har snopp.
Jag minns när jag gick i skolan. Jag tyckte alltid att träslöjd var roligare än syslöjd (min pappa har alltid tyckt om att snickra så jag har nog fått det därifrån), men när det var dags att välja antingen träslöjd eller syslöjd så blev det ändå svårt. Alla kompisar valde ju syslöjd för det var ju för flickorna medans alla pojkar valde träslöjd. Ett tag så hade jag träslöjd och det var bara jag och en till tjej men det blev lite tråkigt och jag kände mig lite utanför så jag bytte till syslöjd. Ritkigt synd för jag sög på det och sydde en pyjamas till mig själv som var fem storlekar för stor.
Jag läste en kommentar i DN (angående deras serie om manlighet) att männen måste lära sig diska, tvätta och laga mat (sånt som ses som traditionella kvinnliga sysslor) men för tjejer är det helt okej att överlämna ett däckbyte, vedhuggning och montering av ett skåp till mannen utan att det anses fel.
Även vi kvinnor måste ta på oss mer av dessa sysslor (som ses som traditionella manliga sysslor). Jag bytte aldrig däck när vi hade bil, skamligt egentligen.... Det är ju något ALLA borde kunna, för jag kunde lika gärna ha fått punktering när jag körde ensam som när maken gjorde det. Och tänk om Leah bli lik sin mor och kommer att älska träslöjd? Jag hoppas att hon kommer kunna välja det om hon vill och att även flera av hennes vänner känner att dom kan göra det.
Nya normbrytande barnböcker!
I tisdags så fick vi hem ett jättefint bokpaket från Sagolik Bokförlag med två helt nya böcker: Göm Enya! och Junior vill ha syskon! Som alltid så är böckerna vackra som konstverk.
Göm Enya! är en väldigt gripande berättelse som handlar om att tillhöra en familj och trygghet. En bra bok att diskutera viktiga frågor utifrån. Boken är för något äldre barn än mina (6-11 år) men vi har läst igenom den och Zack satt och lyssnade storögt. Han tyckte den var väldigt spännande och vi kommer att spara den till han är något äldre.
Det som jag tyckte var bäst med boken var att det finns en enklare och mer kortfattat text längst ner på varje sida som är perfekt för barn som börjar läsa!
Junior vill ha syskon! kommer att släppas den 2 augusti (på Pride festivalen). Det är en underbar fortsättning på dom två första böckerna om Junior (som vi också har och är stora favoriter här hemma). Jag älskar dessa böcker för att dom är normbrytande och har inte en heteronorm som 99,9% av alla barnböcker har. Dom är alla på vers (rimmar, alltså) vilket gör dom så roliga att läsa! Bilderna är färgsprakande och som vanligt helt underbara.
Ni kan boka ert ex av Junior vill ha syskon till specialpris här.
Eller så kan ni komma till bokreleasen den 2 augusti kl. 15 i RFSLs ungdomstält i Kungsträdgården. Där kommer det bjudas på sagoläsning, pyssel, överraskningar och gröna krokodilmuffins!! Jag ska försöka ta mig dit, hoppas att ni också kommer!
Du får inte leka som dom andra barnen, för du har en snippa!
Igår på midsommarafton så blev jag så ledsen när jag hörde vad en mamma sa till sitt barn.
Barnen klättrade upp på ett berg i närheten av midsommarfirandet. Det var massvis med barn i olika åldrar och av olika kön som klättrade och hade jätteroligt. Dom kom också på att man kunde glida ner för berget som om den vore en ruschkana.
En flicka i prickig klänning klättrade också upp i berget och satte sig ner för att åka ner, som alla andra gjorde. Men då stoppade hennes mamma henne och sa att hon inte kunde åka eftersom hon hade ju sin fina klänning på sig. Flickan ville så gärna åka och sa att hon kunde hålla upp sin klänning. Men mamma påpekade att hon skulle skrapa upp benen och rumpan om hon åkte på det viset. Flickan som blev mycket ledsen och tittade längtansfullt när dom andra barnen lekte fick hjälp av sin mamma ner, så att hon inte skulle förstöra sin klänning.
Det kändes verkligen i mammahjärtat när jag såg allt detta och jag lovade mig själv att jag aldrig ska sätta på barnen kläder som dom inte kan leka i. Det är ju bara kläder! Vad är det jämfört med lek och skratt?
Jag har tänkt på barnet som inte fick vara med och leka och undrar hur många gånger till hon kommer att försöka vara med och leka när hon är fint uppklädd så där?
Barnen klättrade upp på ett berg i närheten av midsommarfirandet. Det var massvis med barn i olika åldrar och av olika kön som klättrade och hade jätteroligt. Dom kom också på att man kunde glida ner för berget som om den vore en ruschkana.
En flicka i prickig klänning klättrade också upp i berget och satte sig ner för att åka ner, som alla andra gjorde. Men då stoppade hennes mamma henne och sa att hon inte kunde åka eftersom hon hade ju sin fina klänning på sig. Flickan ville så gärna åka och sa att hon kunde hålla upp sin klänning. Men mamma påpekade att hon skulle skrapa upp benen och rumpan om hon åkte på det viset. Flickan som blev mycket ledsen och tittade längtansfullt när dom andra barnen lekte fick hjälp av sin mamma ner, så att hon inte skulle förstöra sin klänning.
Det kändes verkligen i mammahjärtat när jag såg allt detta och jag lovade mig själv att jag aldrig ska sätta på barnen kläder som dom inte kan leka i. Det är ju bara kläder! Vad är det jämfört med lek och skratt?
Jag har tänkt på barnet som inte fick vara med och leka och undrar hur många gånger till hon kommer att försöka vara med och leka när hon är fint uppklädd så där?
Omgivningens syn på dyra märkeskläder till pojkar
För några dagar sen så diskuterades det om det är mer okej att köpa dyra märkeskläder till flickor än till pojkar? Vännen med två pojkar köper gärna Ralph Lauren och Burberry till hennes söner och hon får ofta kommentarer om detta. Hon tror dock att hon inte skulle få kommentarer om det hade varit flickor och klänningar, för till flickor är det okej att köpa finare klänningar.
Jag hade inte alls tänkt på detta innan hon tog upp det. Men det kanske stämmer? Flickor får klä upp sig, medans pojkar ska ha mer lekvänliga kläder? Vad säger ni?
Jag hade inte alls tänkt på detta innan hon tog upp det. Men det kanske stämmer? Flickor får klä upp sig, medans pojkar ska ha mer lekvänliga kläder? Vad säger ni?
Pojkar i skolan
Idag handlade DNs serie om manlighet om pojkar i skolan. Det är nog allmänt känt att pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Mönstret går ända tillbaka till 1600-talet då präster rapporterade att drängarna hade svårare för att lära sig katekesen än pigorna.
Ursäkten brukar låta - pojkar mognar senare än flickor. Pojkar får snabbt inställningen att det inte är någon idé att plugga eftersom dom ändå får sämre resultat. Dom kan aldrig komma ikapp flickorna. Det blir en hemsk självuppfyllande profetia som kan komma och påverka hela deras liv (med jobb, utbildning och framtida inkomster).
Som mamma till en pojke, som lärare och som medmänniska så känns det hemskt att det ses som macho (och allmänt accepterat för killar) att strunta i att plugga, skolka och hoppa av skolan. Det är nördigt att vara plugghäst om man är kille, en bild som kanske har byggts ända sen 1600-talet? Vår bild av att pojkar inte klarar av att studera bekräftas också årligen av en enkel läsning av könsskillnader i betygsstatisken. Man ser inte alls till individerna och andra förutsättningar som kan påverka betygen.
Tråkigt att killar har fastnat i den här rollen i skolan. Jag hoppas verkligen att vi alla kan förändra den!
Ursäkten brukar låta - pojkar mognar senare än flickor. Pojkar får snabbt inställningen att det inte är någon idé att plugga eftersom dom ändå får sämre resultat. Dom kan aldrig komma ikapp flickorna. Det blir en hemsk självuppfyllande profetia som kan komma och påverka hela deras liv (med jobb, utbildning och framtida inkomster).
Som mamma till en pojke, som lärare och som medmänniska så känns det hemskt att det ses som macho (och allmänt accepterat för killar) att strunta i att plugga, skolka och hoppa av skolan. Det är nördigt att vara plugghäst om man är kille, en bild som kanske har byggts ända sen 1600-talet? Vår bild av att pojkar inte klarar av att studera bekräftas också årligen av en enkel läsning av könsskillnader i betygsstatisken. Man ser inte alls till individerna och andra förutsättningar som kan påverka betygen.
Tråkigt att killar har fastnat i den här rollen i skolan. Jag hoppas verkligen att vi alla kan förändra den!
Att önska sig en flicka eller pojke
Nina var nyfiken på mina tankar kring att önska sig ett specifikt kön på sitt barn och nu tar även Bloggkommentatorerna upp att Magdalena Graaf grät när hon fick veta att hon väntar sin fjärde pojke (hon önskade sig alltså en flicka).
Allt det handlar om är egentligen våra fördomar, sen så brukar man bli rätt så förvånad när man märker att bebisen är en egen liten personlighet och vad den har mellan benen inte alls spelar någon roll. Allt sitter i huvudet.
Men jag kan berätta att när jag fick veta att vi väntade en flicka när jag var gravid med Leah så blev jag inte ett dugg glad. Jag hade tankar om att nu skulle vi få en till Zack. Zack var ju underbar och helt perfekt och jag ville ju ha en till! Så jag blev ju lite besviken när jag fick veta att jag inte alls skulle få en till Zack... utan en flicka. Men det gick ju över ganska så snabbt. Det handlar ju egentligen om vad man är inställd på och så blir det inte som man trodde. Magdalena trodde och hoppades på att få en flicka nu, men så blev det inte som hon trodde. Men jag tror inte att hennes son kommer bli oälskad för det, precis lika lite som Leah är oälskad.
En sak som stör mig rätt så mycket är ändå att alla tjatar om att vi har sån TUR som har ett barn av varje kön. Det förstår jag mig inte på alls. Däremot så tycker jag att vi har TUR som har två friska och glada barn, vad dom har mellan benen spelar mindre roll. Sen så har vi ändå fått "en av varje", vi har en lugn och försiktig (Zack) och en arg och utåtriktad (Leah)!
Den onödiga mannen
DN startade idag en väldigt intressant artikelserie om mansrollen. Den heter Mannen - vinnare eller förlorare?
Jag förstår att män har svårt att hitta sin nya roll i samhället. Dom hamnar lite i kläm och ska på något vis tillgodo se båda sidorna. Dom ska vara tuffa och macho och kunna försvara sin familj men samtidigt vara känslosamma och gulla med bebisar. Många män har svårt att kombinera dessa två ytterligheter och kan känna sig väldigt överflödiga och onödiga, speciellt när dom bildar familj.
Artikelförfattaren Erik Helmersson berättar om sina egna erfareheter om hur kvinnor förändras när dom skaffar familj. Det är som om dom går in igenom en dörr, in går värsta partypinglan och ut kommer en projektledare och familjens överhuvud. Mannen går inte alls genom samma dörr och kan lätt känna "var får jag plats?".Genusforskaren Niclas Järvklo säger att inom maskulinitetsforskningen så finns det ett begrepp som beskriver detta - "kvinnlig modellmakt". Det betyder att kvinnor har ett kunskapsövertag i familjearbetet. Vi kvinnor har tränat på att ha familj ända sen vi fick vår första docka, medans männen känner sig mer osäkra och då utnyttjar vi detta och utser oss själva till familjens projektledare. Istället måste vi låta männen få en chans i att ta för sig mer och också bli projektledare, köpa barnkläder, boka semester och bestämma vilken färg det ska vara i det nya rummet.
Mycket intressant läsning som väckte en massa tankar och imorgon handlar det om mannen som sexobjekt.
En rosa pojke
Jag fick frågan om Zack någonsin blir retad för att han har mycket rosa. Nej, han blir inte alls det. Han får nästan aldrig kommentarer om det. Jag tror att dom flesta kommentarerna han har fått under sitt liv angående det var när vi var i Thailand och folk undrade om han var en flicka. Men nej, inte i lekparken, inte av kompisar och inte på förskolan har jag hört någon säga något om hans rosa klädsel. Ett framsteg för genusmedvetenheten?
Hemligt kön
Jag har fått både mail och kommentarer om en artikel i Aftonbladet som handlar om ett kanadensiskt par som håller sitt barns kön hemligt för omvärlden.
Jag tycker att det är väldigt starkt gjort av familjen att göra det och jag kan inte alls förstå människor som kallar det för "barnmisshandel". I så fall är det lika mycket barnmisshandel att klä en tjej helt i rosa för att verkligen skrika ut "det här är en tjej". Varför är det så viktigt med att visa vad barnet har för kön? Då är väl det lika extremt som att hemlighålla könet? Men det är ingen som upprörs av föräldrar som klär sina barn extremt könsstereotypiskt eller till och med i tröjor som det står "I'm a boy" på.
Jag ser inte hur det kan vara skadligt för barnet, då barnet slipper alla "mallar" när det gäller kön. Barnet kommer så småningom ändå bli påverkad av samhället och dess normer vad gäller kön men har stärkts i att den har en egen identitet och behöver inte alltid följa strömmen. Är inte det något alla föräldrar vill sina barn? Att dom ska våga stå upp för den dom är och det dom tycker om, även om gruppen tycker annat?
Låt barn vara individer och slippa könsroller så länge dom kan! Att man säger att män och kvinnor är varandras "motsatser" är så oerhört fel för det finns egentligen fler olikheter inom könen än könen mellan.
Jag tycker att jag kan få en hel del kommentarer och frågor om barnens kön, bara för att jag klär dom i alla möjliga färger och mönster.... så jag tycker att det är oerhört starkt gjort av den kanadensiska paret att orka med alla påtryckningar dom får av omvärlden. När jag klär barnen i syskonmatchande kläder så vill också visa omgivningen att det faktiskt går att klä pojkar och flickor lika (och att dom är väldigt lika).
Jag skulle nog inte själv hemlighålla könet på mitt barn, men jag ser inget fel med att göra det. Det är ju ett utmärkt sätt att "tvinga" folk att lära känna barnet innan dom får en massa fördomar om hur barnet är. Vad säger ni? Är det "fel" av föräldrarna att hemlighålla könet på deras barn?
Jag tycker att det är väldigt starkt gjort av familjen att göra det och jag kan inte alls förstå människor som kallar det för "barnmisshandel". I så fall är det lika mycket barnmisshandel att klä en tjej helt i rosa för att verkligen skrika ut "det här är en tjej". Varför är det så viktigt med att visa vad barnet har för kön? Då är väl det lika extremt som att hemlighålla könet? Men det är ingen som upprörs av föräldrar som klär sina barn extremt könsstereotypiskt eller till och med i tröjor som det står "I'm a boy" på.
Jag ser inte hur det kan vara skadligt för barnet, då barnet slipper alla "mallar" när det gäller kön. Barnet kommer så småningom ändå bli påverkad av samhället och dess normer vad gäller kön men har stärkts i att den har en egen identitet och behöver inte alltid följa strömmen. Är inte det något alla föräldrar vill sina barn? Att dom ska våga stå upp för den dom är och det dom tycker om, även om gruppen tycker annat?
Låt barn vara individer och slippa könsroller så länge dom kan! Att man säger att män och kvinnor är varandras "motsatser" är så oerhört fel för det finns egentligen fler olikheter inom könen än könen mellan.
Jag tycker att jag kan få en hel del kommentarer och frågor om barnens kön, bara för att jag klär dom i alla möjliga färger och mönster.... så jag tycker att det är oerhört starkt gjort av den kanadensiska paret att orka med alla påtryckningar dom får av omvärlden. När jag klär barnen i syskonmatchande kläder så vill också visa omgivningen att det faktiskt går att klä pojkar och flickor lika (och att dom är väldigt lika).
Jag skulle nog inte själv hemlighålla könet på mitt barn, men jag ser inget fel med att göra det. Det är ju ett utmärkt sätt att "tvinga" folk att lära känna barnet innan dom får en massa fördomar om hur barnet är. Vad säger ni? Är det "fel" av föräldrarna att hemlighålla könet på deras barn?
