Just nu så sitter jag vid poolen och ser när sambon och Zack leker i poolen. Leah sover i vagnen och jag smuttar på en bananmilkshake. Livet känns inte så tokigt... det känns som en ny början och att jag kan glömma allt det tråkiga och jobbiga som hände förra året. Jag har inte ens tänkt på det förrän nu och nu så kom jag på att jag egentligen borde skydda mitt operationsärr från solen men jag orkar inte hålla på och tejpa det heller.

Dom säger ju att man ska tejpa ärret, för att skydda det från solen, i minst ett år (för att det ska bli så fint ärr som möjligt). Nu har det gått ca ett halvår, men samtidigt så tycker jag inte att det gör så mycket om ärret syns lite. Det är ju en del utav mig och det är något jag har gått igenom...

Nu behöver jag inte oroa mig över att jag skadar mina gullungar längre!

Idag så behöver jag inte oroa mig över strålningen längre! För en vecka sen var jag ju och mätte hur mycket jag strålade fortfarande efter min strålbehandling och då sa dom att jag ska försöka att inte vara nära barnen för mycket (totalt max 2 timmar per dag). Dom räknade ut halveringstiden och hur min kropp tog upp det radioaktiva ämnet och räknade ut att från och med idag så är det ingen fara för mig att ha barnen hos mig som vanligt.

Det har varit jättejobbigt att hela tiden ha i bakhuvudet "åh nej, jag kanske skadar mina barn." och att hela tiden känna att jag inte vågar krama dom så mycket som jag vill. Jag har fått lämna över dom till sambon efter en stunds kramande och det har ju varit tråkigt. Speciellt när Zack har velat suttit hos mig lite längre stunder.

Men nu behöver jag inte tänka på det längre! Det är såååå skönt! Nu kan jag kramas hur mycket jag vill!


Nu är det bara återbesök som gäller. Ett om 2 månader (ja, eller när vi har kommit hem från Thailand) och sen tror jag att jag får gå en gång i halvåret och så småningom en gång i året.


Annars idag så är det ambassaden som gäller och lite planering inför morgondagen (då väntar en stor överraskning åt sambon!).

Nu har jag varit och fått min helkroppsscintigrafi. Jag har inte riktigt förstått vad det går ut på. Han som ställde in apparaten sa att den mäter upptaget av det radioaktiva ämnet. Han höll på och ställde in apparaten i säkert 10 minuter, sen tog själva scanningen 20 minuter.

Jag låg med huvudet på kudden (som ni ser på bilden) och apparaten sänktes ner och åkte sedan över min kropp, fram och tillbaka. Jätte jättenära. Den var säkert 2-3 cm. från min nästipp. Väldigt klaustrofobiskt.

Efter undersökningen var klar så frågade jag vad han hade sett. Men det kunde han inte svara på. Läkarna skulle titta på bilderna. Jaha...

Sen så kom två fysiker och skulle mäta hur mycket jag strålade. Detta var ju den viktiga delen. I fredags när jag precis hade tagit radiojod-kapseln så strålade jag 75 när dom mätte 1 meter ifrån kroppen. Sen i måndags när jag åkte hem så hade det sjunkit till 1,5. Så både jag och sambon var så säkra på att det skulle vara helt borta nu. Men nej, nu var det 0,6 en meter ifrån kroppen och när dom mätte nära min hals så var det 1,3. Inte så bra.

Jag fick jätteångest direkt. Leah som låg hos mig, jättenära min hals, säkert 2 timmar under natten när hon var ledsen. Jag berättade detta för fysikerna och dom sa att det var nog max gränsen. Jag kan ha henne hur mycket som helst, men max 2 timmar nära min hals (om dagen).

Men om en vecka så behöver jag inte alls tänka på detta sa dom. Så till jul så kan jag krama och gosa hur mycket jag vill. Men ändå. Nu är jag jättenervös för att jag har skadat lilla Leah. Tänk om hon får en hjärntumör om 5 år?

Usch, det känns inte roligt att jag kanske har skadat mitt barn. Jag försöker tänka igenom... hur mycket har jag burit henne uppe vid min hals? Men hon har legat bredvid mig på nätterna stundvis... det inte bra. Fan, jävla skit, jag som trodde att dom skulle säga att allt var borta nu  :(

Imorgon blir det besök på sjukhuset och då ser dom förhoppningsvis att hela min sköldkörtel är borta nu och hela min cancerbehandling är avslutad. Hoppas, hoppas...

Jag tänker på hur detta med min sköldkörtelcancer har påverkat min familj. Zack pratar om sjukhus, att mamma gråter och är ledsen och att mamma inte mår bra. Jag blir ledsen när jag tänker på att han har fått uppleva allt detta när han är så liten. Men förhoppningsvis så behöver vi inte gå igenom detta något mer. Även om detta har varit en väldigt stor sak för vår familj, något vi har pratat om och tänkt på varje dag, så kan jag inte ens börja föreställa mig hur det är om man känner att detta är kanske sista julen man har tillsammans.


Detta hemska cancermonster tar mammor och pappor ifrån deras barn och tar små liv, ibland liv som knappt har börjat från deras föräldrar och familjer.

Linda, som har följt min blogg och jag hennes, innan vi båda fick cancer. Nu undrar hon om detta är hennes sista jul tillsammans med hennes fyra söner. Tänk att ha den tanken i familjen. Hon vill göra fina fotoböcker till dom, men det är dyrt med fyra stycken fotoböcker. Speciellt när hennes make är hemma.

Hon har lämnat ut sitt plusgironummer. Gör som jag och skänk gärna en slant. Vissa skriver att det är tiggeri bland kommentarerna till hennes inlägg och det gör mig faktiskt illamående. Hur kan man skriva så till henne när hon tänker att hennes barn kanske har denna sista jul med henne? Ska hon må dåligt över att hon "tigger" pengar också? Nej, usch... om man inte tycker om det så kan man väl hålla käften istället!!


BeckaH, vars son har en sorts Histiocytossjukdom, har startat en insamling hos Barncancerfonden för att hjälpa forskningen inom detta område. När jag fick cancer så tänkte jag hela tiden "bättre mig än någon av barnen", jag kan inte ens föreställa mig vad man går igenom när ens barn får diagnosen cancer!


Bidra gärna med en slant, en liten slant är bättre än ingen alls! Många bäckar små....

Usch, det är jobbigt att vara rädd för att jag skadar barnen så fort jag kramar om dom. Sambon försöker få mig att tänka logiskt, om strålningen gick ner från 75 till 1,5 på tre dygn så borde det ju vara helt borta nu. Men tänk om det inte är det? Logiken villl inte bita på mig just nu...

Min mobil ringde nu på morgonen. När jag svarade så presenterade sig kvinnan som en läkare från Radiumhemmet. Jag började genast tänka en massa hemska tankar. Varför ringer hon mig nu? Jag ska ju dit igen på fredag? Har det blivit nåt fel?

Men nej, hon ringde ju bara om min sjukskrivning. Hon skulle skriva ett läkarintyg åt mig. Men det är hemskt att man ska bli så rädd så fort en läkaren ringer nu.


Men det som har varit hemskast av ALLT det här med cancern var just det första telefonsamtalet då dom sa att jag skulle ta med mig en anhörig när jag skulle till läkaren. Att inte veta vad dom skulle säga. Ovissheten. Var jag döende? Sen dess så har jag haft lite svårt för telefonsamtal med läkare.

Det är så obeskrivligt skönt att vara hemma. Bara att komma ut ur sjukhusbyggnaden var som att kunna andas igen (inte så konstigt kanske efter att ha varit instängd i samma rum i 3 dagar).

Leah sover sin förmiddagslur så jag har inte hunnit krama henne än och Zack är på dagis. Jag har god lust att gå in och väcka Leah. Jag får verkligen stoppa mig själv från att göra det.

 

Det var lite skumt att åka buss och tänka på att tänk om hon som sitter bredvid mig visste att jag nyss hade varit radioaktiv? Skulle hon vara rädd för mig om hon visste det? Sambon var i allafall inte rädd för mig när jag kom hem. Och fysikerna sa att om jag inte haft småbarn så hade jag fått åka hem utan restriktioner, bara åka hem och leva som vanligt.


//Ska nog gå ut i köket och skramla lite med kastruller...

Fysikerna kom och mätte mig och det hade gått ner till 1,5 (från 75). Så jag är inte farlig för andra vuxna, men när det gäller barn så är man alltid extra extra noggrann. Så jag fick inte sova tillsammans med barnen och inte krama dom för länge och mycket.

Den ena sa "ja, om man säger totalt 30 minuter på en dag kan du krama dom" och då sa den andra (som verkade lite äldre och mer erfaren) "tja, lite mer än så går nog bra".

Men jag vill ju inte riskera att skada mina barn, så jag får nog försöka hålla mig till mina 30 minuter. Kanske ta fram en äggklocka, max 5 minuter åt gången  ;)

Åh, nu ska jag packa och vänta på att sjuksköterskorna ska skriva ut mig!!

God morgon!

Har tagit en dusch nu på morgonen. Jag måste ringa på sjuksköterskan och be om lov först innan jag får gå ut till duschen, så att ingen annan är i korridoren. Sen jag kommer in i rummet igen så känner jag va det STINKER här inne! Inte så konstigt när jag har sopsäck med matrester som ligger och ruttnar här inne... blää... Jag har öppnat fönstret lite med jag känner ändå den vidriga stanken. Haha, lustigt att jag precis har sovit i den utan att märka av den!

Fysikerna skulle komma rätt så tidigt nu på morgonen och mäta av mig, mellan 8-9 brukar dom komma sa sjuksköterskan. Hoppas att jag inte strålar någonting alls nu. Dom mätte ju mig precis efter jag svalde kapseln och mättre då mig en meter från min kropp och då visade den 75 (vad det nu betyder). Så se vad den visar nu....

Imorgon får jag kanske åka hem! *hoppas hoppas*

Då kommer dom komma och mäta hur mycket jag strålar en meter ifrån kroppen. Det kanske blir att jag får åka hem med vissa restriktioner, t.ex. att jag inte får sova med någon annan eller vara för nära barnen. Det kan ju bli lite svårt, så jag hoppas på att jag får åka hem utan restriktioner.

Det är så svårt att förstå att jag är farlig för andra. Det är ju inget som syns eller känns. Allt är som vanligt, ändå är jag en hälsofara för andra. Jättekonstigt!

Jag sover, äter och tittar på Cityakuten. Jag försöker sova, sova och sova. Känns ju som om jag har lite somnbrist att ta igen. Jag har mått bra, inget illamående bara haft lite ont i magen.

Idag har jag en sån snäll sjuksköterska som tar hand om mig. Hon vågar i allafall öppna dörren och prata med mig (men hon står kvar utanför). Igår kväll så pratade den sjuksköterskan bara genom dörren med mig. Sen så fixade dagens sjuksköterska en stor termos med tevatten till mig och en massa tepåsar så att jag får mitt te!! Så underbart! Tänk att det lilla kan göra så mycket  :)

Jag saknar mina underbara fina barn. Idag kommer deras farmor och farfar hem till oss. Så Zack pratade bara om det. Han ville inte ens prata med mig i telefon. Då försökte sambon lura honom och sa istället att det var farmor i telefonen men då när han hörde att det var jag i telefonen så blev han arg att pappa hade lurat honom. Haha, det gör inget att han inte ville prata med mig.... det går ju inte att slå farmor och farfar  ;)


Snart dags för middag! Här äts det kl. 16:30 och jag som tyckte att vi åt tidigt med Zack när vi äter kl. 17.....

Usch, tårarna rinner när jag pratar med Zack i telefon. Han måste bli helt förvirrad. Varför gråter mamma en massa och låter så konstig?

Allra jobbigast var det när han bad mig sjunga "hans" sång som är Lilla Snigel men att jag sjunger "lilla plutten" (som är hans smeknamn) istället. Det gick knappt att sjunga den.

Men det går okej när jag inte tänker på barnen. Inte lika bra när jag chattar lite snabbt med sambon på msn:



Sambon ringde igår kväll runt 21:30 och kunde inte få Leah att somna. Det var jobbigt att höra henne gråta en massa och inte kunna göra något. Till slut hade han fått henne att somna vid 23 (!!!). Det gör ont i mammahjärtat när jag hör att min lilla bebis har gråtit i flera timmar...

Min dator tycker inte riktigt om att jag är radioaktiv. Uppkopplingen la av också... men jag hoppas att det ska funka nu.

Det kom in två fysiker med denna vagn. Burken till vänster med det blåa locket är gjord av bly och där i låg kapseln som jag svalde.

Den ena fysikerna förklarade en massa för andre. Det är så jobbigt när dom gör så där och pratar om en som om man inte är där och så låter det som om man är någon försökskanin som dom ska göra en massa konstiga grejer med. Som "nu blir hon radioaktiv och då måste vi backa undan minst en meter", "nu kanske patienten mår illa"..osv..

Nu får jag inte äta eller dricka något på en timme (för att inte kräkas en massa). Sen ska jag dricka massor för det radioaktiva ämnet utsöndras via urinet.

Det är en mycket trevlig avdelning för övrigt. Mycket trevlig personal. Dom kom in med den här fina brickan till mig. Jag har då aldrig fått en massa färsk frukt, Loka och choklad när jag har legat på sjukhus förut.

Det var några av er som frågade om jag inte kunde prata med barnen via Skype eller liknande. Tyvärr har ju inte sambon någon webkamera på sin dator... det är ju synd  :(

Jag är verkligen glad över att få vara ensam i rummet. Lite Big Brother varning om man skulle vara instängd i ett rum i 4 dagar med en okänd människa och dom ska kolla på oss genom övervakningskameran.

Det finns en stor strålningsapparat här på rummet som jag fick varning om att INTE röra. För tydligen så har det hänt några gånger att patienter har pillat på den (av tristess?) och fått en massa extra strålning på sig.

Det har blivit lite förseningar fick jag veta, så jag har inte fått något radioaktivt jod ännu. Blir nog framåt 14-tiden sa dom. Men jag har redan sagt hejdå till sambon och Leah. Jag kommer att sakna dom...

Mitt nya hem dom närmaste dagarna:



Usch, det var jobbigt att säga hejdå till Zack innan sambon tog honom till dagis. Vi har försökt förklara att mamma inte kommer att vara hemma nu på ett tag. Jag vet inte om han förstod så mycket. För vi sa att han kunde prata med mamma i telefon och då sa han:

- Prata mamma 'elefon nu!

Jag kommer sakna ihjäl mig efter honom. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna när jag fick mina sista kramar och pussar i hallen. 

Barn kan ju bli lite konstiga också om man har varit borta ett tag (har jag hört) och typ ignorera en när man kommer hem igen. Jag är lite rädd för att det ska bli så. Det skulle göra så ont i hjärtat om Zack inte ville krama mig när jag kom hem igen.

Borde kanske ha haft en till flaska Dr.Pepper med mig.... fan.... hinner nog inte handla någon mer heller  :(

Sen har jag fixat lite filmer från era tips (Tusen tack till er för alla filmtips): Dogma, Gone Baby Gone, Sex and the city 2, The Blind Side, The book of Eli, The social network och Up in the air.

Många av er tipsade om serier också. Jag har redan sett dom flesta 24-avsnitten och Prison Break (första säsong var den enda som var bra tyckte jag). Men jag är helt insnöad på ER (Cityakuten) så det får bli det i helgen!

Varför ska man alltid längta efter det man inte har? Andra stunder skulle jag kunna ge vad som helst för att få hur mycket tid (i fred) framför datorn och flera sovmorgonar. Men nu när jag kommer att få det så känns det lika lockande längre. Jag vill hellre gosa med mina barn. Och lukta på Leahs huvud, som fortfarande luktar bebis. Snart försvinner det. Jag vet inte hur många dagar till hon kommer att lukta bebis, men några av dom kommer jag att missa nu...

Och Zack som säger nya ord varje dag. Massor med nya ord och roliga uttryck sprutar ur honom! Han berättar så roliga saker. Saker som jag inte kommer få höra nu på några dagar. När han ropade "mamma! mamma! mamma!" mitt i natten nu senaste natten så tänkte jag att nästa gång han ropar på mig mitt i natten så kommer jag kanske inte kunna komma   :(

Jag försöker att inte tänka på den där elaka kommentaren, men det är svårt. Jag brukar inte ta åt mig av dom få elaka kommentarer jag får, men nu är jag nog lite extra känslig. TACK för alla era uppmuntrande kommentarer! Dom gör att det känns bättre ska ni veta. Men det är så dumt att en endaste liten kommentar kan förstöra så mycket.

Nina ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Som sagt skatt är en fantastiskt bra sak.

Men du, jag fattar inte vad det är? Varför sticker dem dej nu?

Precis innan jag åkte iväg till min kära väns Glöggfest så gick jag in på bloggen för att läsa kommentarer. Det skulle jag inte ha gjort. För jag har inte kunnat tänka på annat sen dess än denna jävla dumma kommentaren:



Jag undrar vad Lizen ville uppnå när hon skrev denna kommentar till mig straxt innan min strålbehandling? Tänkte hon att jag skulle gå in på Lindas blogg och märka att hon har det mycket värre och sen vara glad under hela veckan som jag är utan min familj? Att jag skulle skratta medans jag spyr hela helgen?

Lizen, säger du till någon som är deprimerad för att den har skiljt sig från sin fru att "Men titta på Pelle han har ju förlorat sina föräldrar. Anse dig lyckligt lottad!".

Jag bara undrar hur DU tror att JAG mår när jag läser en sån kommentar? För ja, det sitter faktiskt en människa här bakom skärmen. En människa med två små barn som kommer att undra var deras mamma är, en människa som kommer att bli inlåst, en människa som genomgår det värsta hon någonsin varit med om i hela sitt liv. Och så säger DU att jag borde anse mig lyckligt lottad? Du säger att jag inte har rätt att vara ledsen och må dåligt för att det är någon som har det SÄMRE? Men det finns ALLTID någon som har det sämre om vi alltid ska jämföra oss med andra...

Jag kanske är extra känslig just nu eftersom jag är mitt i allt det här. Men en utav sambons fastrar som har haft flera olika cancersorter har sagt att "cancer är alltid cancer". Även om jag är EVIGT tacksam att min cancer är en "bra" sort så har jag FÖR ALLTID förlorat tryggheten. Tryggheten som DU Lizen fortfarande har kvar. Tryggheten som säger "det händer inte mig". För det har hänt mig och nu är jag orolig varje dag att andra saker ska hända, för nu vet jag att det faktiskt kan det.

Ja, nu har jag varit på Karolinska hela förmiddagen och blivit stucken både här och där. Mest där... en sån här i ena skinkan (andra tar dom imorgon i andra skinkan):



Tur att dom omfattas av högkostnadsskyddet säger jag bara:


Efter sprutan så fick jag sitta och vänta en halvtimme (och äta en macka för en femtilapp) för att se att jag inte skulle drabbas utav någon biverkning (yrsel, illamående, huvudvärk, etc). Och då var inte Leah mycket till sällskap eftersom hon hade slocknat:



Även om det är jobbigt att vistas på Radiumhemmet bland andra cancersjuka så är det svårt att vara ledsen när man har den här med sig:


Dom andra patienterna på Radiumhemmet (och personalen också) verkar i allafall uppskatta hennes närvaro och hennes "prat". Hon har börjat "prata" så otroligt mycket nu! Säger ba-ba-ba hela tiden  :)