Levaxin-status
Hon ringde i allafall för att jag tog nyligen blodprover för att kolla mina sköldkörtelhormon-värden. Konstigt det där, att jag kommer behöva ta blodprover minst en gång om året livet ut för att kolla värden. Och jag kommer nog behöva ställa om min Levaxin-dos ett antal gånger genom livet.
Det känns konstigt för att innan allt det här med cancern så åt jag aldrig medicin, inte ens p-piller, och nu kommer jag att äta medicin resten av livet. Jag vet att det finns många andra som behöver äta medicin resten av livet av andra orsaker, men medicinen är också lite grann en påminnelse om att jag har/har haft cancer.
Jag har fått ställa om min Levaxin-dos några gånger efter operationen. Först hade jag 150 mikrogram, direkt efter operationen, tydligen är det något som typ alla får direkt. Jag märkte direkt att jag inte mådde bra. Jag kände i hela kroppen att det inte var som det skulle och jag var jättetrött hela tiden. Hade noll energi.
Jag sa det till min läkare men hon ville inte ändra min dos utan trodde att jag var trött eftersom jag hade småbarn (då var Leah runt ett halvår gammal). Efter mycket tjat och hot om att jag skulle själv börja dela på tabletter så fick jag till slut testa mig fram med några 25 mikrogram tabletter och lägga till till dom 150 mikrogrammen.
Sen dess har jag ätit 200 mikrogram rätt så länge. På senaste återbesöket så berättade jag för min läkare att jag mår bra men känner mig hungrig rätt så ofta så då fick jag 175 mikrogram utskrivet och nu tar jag varannan dag 200 och varannan dag 175 (för att göra det enkelt att komma ihåg så tar jag 200 jämna dagar och 175 ojämna dagar). Och det känns faktiskt mycket bättre. Jag är inte lika hungrig som jag var innan men inte heller trött, så jag har nog hittat rätt dos för mig just nu. Men tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt dos sköldkörtelhormon, något som kroppen själv fixade förut!
Men hon skulle ju inte ringa förrän om ett par dagar....
Men nej, allt såg bra ut... Så det var ju skönt!
Återbesöket
Då var det dags igen att besöka Radiumhemmet för återbesök. Det är snart 2 år sen jag fick min cancerdiagnos och detta var då mitt andra återbesök. Tyvärr så fick jag inte så mycket besked eftersom provsvaren var försenade :(
Så läkaren skulle ringa så fort hon fick in dom (om ett par dagar trodde hon), oavsett om det såg bra eller dåligt ut. Så nu får jag gå och vara nervös i ett par dagar till...
Jobbiga samtalsämnen
Jag blev lite påmind om det också när Zack sa helt plötsligt igår "Mamma jag älskar dig. Jag vill inte att du ska försvinna." Jag blev lite överraskad av det och jag vet inte om dom har pratat om döden på förskolan. Jag vet inte riktigt när barn är mogna för att prata om sånt (det är säkert individuellt) men det känns viktigt att inte undvika att prata om jobbiga ämnen med barnen. Dom kommer säkert undra om mitt ärr och varför jag tar medicin varje morgon senare i framtiden och då får man försöka förklara.
Första gången...
Visst så bubblade det upp lite känslor i mig, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, även om jag måste äta medicin varje dag så känns den mer som en del av vardagen (vilket jag aldrig riktigt trodde att den skulle göra).
När jag tänker tillbaka på beskedet, operationen och strålbehandlingen så tycker jag att det allra värsta var ändå rädslan och tankarna i mitt huvudet. Tryggheten som jag hade innan, att kunna tänka "det händer inte mig", har försvunnit och jag oroar mig mycket mer nu för allt hemskt som kan hända. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända.
En overklig tanke
Det känns så konstigt att äta medicin varje dag. Det blir som en stämpel "du är sjuk - du äter ju medicin", men jag känner ju mig frisk nu. Jag dock inte blivit friskförklarad än (vad jag vet?), vet inte riktigt när man blir det med sköldkörtelcancer. Det känns så konstigt att tänka på att jag har haft cancer. En sån overklig tanke.
En våg av saknad
Vid vissa tillfällen eller när vissa saker händer så sköljer saknaden över en som en våg som drar med en ut till ett hav av ännu mera saknad... Saknaden finns där hela tiden, men ibland kommer den som en kallsup. (Jyotis egna ord)
Jyoti har startat en egen insamling till minne av hennes mamma som tappert kämpade mot lungcancern i 2 år. Insamlingen finns hos Cancerfonden och går till deras lungcancerforskning. Det är mycket enkelt och smidigt att bara sms:a och donera 50 kronor!
Borta för alltid
Det var första gången jag opererades på riktigt. Första gången jag sövdes och det var nog det jag var mest rädd för. Att sövas och att kanske aldrig mer vakna. Jag kände mig så otroligt ensam när jag låg där på sjukhussängen och väntade på att rullas in på operationen. Tror att jag aldrig har känt mig så ensam någon gång i mitt liv.
Även om jag ibland känner att jag inte är "hel" längre, en del av mig fattas ju och jag måste ta medicin varje dag för det, så är jag glad att tumören är borta.
Efter cancern
För ett år sen... då var jag nervös och orolig inför min kommande operation av sköldkörteln. Min familj hade ju precis vuxit och jag ville ju fokusera på den, inte behöva ligga på sjukhus.
Även om somrar är underbara så kommer dom nog alltid påminna mig om allt som hände förra året. Men jag försöker fylla mina dagar med glädje och skratt för man vet aldrig om den där bomben släpps ner i ens liv igen.
Roxanna är en ung tjej som fick diagnosen leukemi och har överlevt, stöd gärna hennes insamling hos Cancerfonden (det går enkelt att ge ett bidrag med mobilen).
Den första juni
Det är ord man aldrig vill höra när man ska träffa sin läkare... jag kommer aldrig glömma den känslan som gick igenom kroppen när jag hörde orden. Allt bara snurrade och det kändes så overkligt. Drömde jag? Sa hon verkligen så? Till mig?
Tankarna snurrade och gick fram och tillbaka. Hon måste ha tagit fel. Sagt det till fel patient. Hon hade ju glömt att säga det från första början och ringde till och med tillbaka, så hon kanske var lite virrig? Hoppades jag innerst inne... Men sen pendlade det till att jag var tvärsäker på att jag bara hade ett par veckor att leva. Jag skulle inte få se mina barn växa upp. Jag skulle inte lära känna lilla Leah som bara var en månad gammal.
Ovissheten var hemsk. Att inte veta varför jag behövde ta med mig en anhörig till läkaren. Men jag förstod ju att det fanns en anledning till det hela. Jag hoppades verkligen in i det sista att dom hade blandat ihop mig med en annan patient. Jag var ju inte en sån person som var sjuk och verkligen inte någon med någon allvarlig sjukdom. Det kändes så abstrakt, så långt ifrån mitt lyckliga liv där jag nyss hade blivit tvåbarnsmamma.
Jag är evigt tacksam att jag fick en cancerdiagnos med så god prognos. Jag hade verkligen tur i oturen och det kommer jag aldrig att glömma heller! Om ni vill läsa mitt inlägg från den första juni förra året (om hur det hela började) så hittar ni det här. Inlägget om mitt läkarbesök hittar ni här.
You're damned if you do, you're damned if you don't
Jag har länge funderat på att jag ska byta husläkare, att inte ha samma läkare som gav mig cancerbeskedet. För varje gång jag träffar henne så kommer det upp en massa jobbiga minnen. Återbesöken gör jag ändå hos en annan läkare.
Så, idag så fick jag träffa en ny läkare och det första hon säger med en sorgsen blick är:
- Jag läste lite i din journal här innan du kom in och vilken resa du har gjort det senaste året! Hur har du mått?
Och så blev man påmind ändå... men hon var himla trevlig och menade förstås inget illa. Tror att jag är lite extra känslig nu när det snart är årsdagen för hemskaste dagen i mitt liv. Tänk att jag för ett år sen levde lyckligt ovetandes om att jag hade cancer i kroppen...
Ung cancer
- Nej, svarar jag tyvärr då.
Men jag känner helt klart att det är något som fattas i cancervården. Som jag tidigare skrivit så känner jag mig malplacerad när jag kommer in i Radiumhemmet. Nu så finns det en ideel organisation som heter Ung Cancer som ska föra debatten kring rehabilitering för unga vuxna cancerdrabbade till en högre nivå och kämpar för att skapa fler möjligheter.
Ung Cancer riktar sig till människor i åldern 16-30 år och det spelar ingen roll vilken slags cancer man har drabbats av. Cancer är alltid en livsomvälvande sak att gå igenom och speciellt när man är i åldern då man håller på att bygga upp sitt liv så kastas man verkligen omkull av en cancerdiagnos. Man känner sig ensam och vilsen och helt plötsligt så känns ingenting självklart längre. Ung Cancer har forum och kan förmedla en samtalsvän med samma cancerdiagnos som en själv så att man inte känner sig så ensam.
Bli gärna medlem på Ung Cancer eller stöd denna organisation genom ett bidrag eller bara genom att gilla dom på Facebook!
Svar på frågestunden, del 6 - Cancer
Du kanske har skrivit nånting om det tidigare i bloggen, men jag frågar här nu ändå för att jag undrar. ^^
Förstod dina barn (inte din minsting kanske då men) någonting om vad som hände när du hade cancer? Om de blev oroade för att stämningen kanske var annorlunda eller så?
Zack visste att jag var på sjukhus när jag var borta och han såg ju mitt operationssår men han förstod nog inte riktigt allt. Han pratade lite om sjukhus ett tag efter men efter det så har han inte sagt något.
Du skrev en gång nånting om att ni skulle ta vara på livet på ett annat sätt efter cancern, bla att ni åkte på semestern och faktiskt gjorde drömmen sann att gifta er utomlands på en strand. Har du fler planer på hur ni ska njuta av livet i vardagen? Planerar ni en till resa eller sparar till något särskilt till exempel?
Vi ska till Italien i september för att fira svärföräldrarnas 60 års dagar (dom fyller/fyllde båda 60 i år). Så dom ska ha fest på Italiens hälsporre :)
Hur gick det med ärret på halsen i Thailandssolen, vet att du var tveksam till att tejpa varje dag?
Jag tycker att det ser okej ut. Det kommer nog alltid att synas om man tittar noga, men det är inget som stör mig.
Hur har det gått med födelsemärket? Hur tog de bort det? Skar och sydde eller grävde ut det? Jag har själv tagit bort 7 st.
Jag fick faktiskt svar igår att det inte var något konstigt med det. Hon skar bort det och sydde, så jag måste komma iväg och ta bort stygnen. Vet bara inte när jag ska göra det nu när Zack har vattkoppor...
Jag undrar lite hur man återhämtar sig efter ett cancerbesked, framför allt hur du undviker att tänka på ifall det kan hända igen och döden osv och bara leva i nuet?
Jag har hört många andra med cancer säga att det är just det psykiska med ett cancerbesked som är jobbigast, även om man har blivit friskförklarad eftersom man tänker på att det kan hända igen och man har förlorat tryggheten med att "det händer inte mig". Det kommer perioder ibland då jag tänker mycket på cancer och döden och det kommer nog ta ett bra tag tills jag inte tänker på det så ofta.
Eftersom du har operererat bort sköldkörteln måste du tillföra syntetiskt hormon i form av Levaxin. Jag undrar, vad du har för Levaxin dos? Jag har sköldkörteln i behåll men för 10 år sedan konstaterade man att jag behövde Levaxin. Vi började med 25 och idag har jag 175. Under min sista graviditet hade jag 200. Min fråga baserar sig just för att jag känner att jag har nästan "max dos". Jag menar Levaxin finns i 25-200. Därefter får man kombinera för att få högre dos. Du som inte ens har någon sköldkörtel borde ju ligga högre än mig, annars är min sköldkörtelfunktion lika med noll. Högst hemmasnickrad teori och inget du egentligen behöver svara på.
Jag fick börja på en Levaxin dos på 150 och jag kände ganska snabbt att det inte var rätt dos. Jag var trött och hade ingen ork alls. Jag fick kämpa lite för att få dosen höjd och till och med hota med att börja dela på tabletter och ta mer på det sättet. Men så fick jag testa mig fram med 25:are och landade på 200 som jag har idag. Alla läkare håller med om att det verkar vara rätt dos och jag mår som jag gjorde innan operationen.
Jag frågade om det var en hög dos och läkaren sa att det är så individuellt så det går inte att säga. En storvuxen man kanske har en dos på 300 medan en späd liten kvinna klarar sig på 125. Det handlar mycket om hur mycket kroppen behöver förbränna och det kan påverkas av kroppsstorlek, kön och ålder har jag förstått det som.
Jag känner mig så malplacerad
Radiumhemmet är inget roligt ställe att besöka. Man blir ganska så deprimerad och ledsen när man ser människor som gråter, skalliga människor och människor som sitter och stirrar framför sig. Jag är alltid yngst i väntrummet. Jag brukar känna mig väldigt malplacerad när jag sitter där med Leah bland gråhåriga människor med käppar och rullatorer. Det är en ganska overklig känsla. Det känns inte alls som om jag hör hemma där. Ändå måste jag fortsätta och besöka stället i 10 år framöver.
Jag satt och läste Metro medans jag läste och rubrikerna om hudcancer gjorde mig både nervös men också lättad över att jag verkligen gick iväg i fredags och tog bort den där leverfläcken.
"Cancerläkaren"
Det är bara att jag måste gå till samma läkare som gav mig min cancerdiagnos förra året. Det kändes inte roligt att sitta där och vänta i samma väntrum och sitta i samma stol som jag satt i när jag fick höra orden "du har cancer". Jag funderar faktiskt på att byta husläkare. Även fast hon är jättetrevlig så får jag ont i magen när jag ska träffa henne. Hon är "cancerläkaren"...
Nåja, hon tyckte också att den såg lite konstig ut och ville ta bort den. Så jag har fått en tid på fredag. Jag är förstås lite mer nervös inför denna leverfläckborttagning än mot tidigare gånger. Denna gång så vet jag att jag kan få höra igen att jag har cancer... tidigare gånger så har det känts så avlägset och overkligt. Jag var inte en sån som fick cancer.... men helt plötsligt så har livet förändrats och jag är faktiskt en sån som har haft cancer. Även fast det inte är större risk för mig att få andra cancersorter bara för att jag har haft en sort så känns det ändå lite skrämmande...
Som tur var så hade jag med mig min lilla solstråle. Det är skönt att ha henne att tänka på och pyssla om i såna här stunder...
Jaha... då var det dags..
