Ovissheten får mig att må illa
Idag när jag kom till jobbet så väntade ett mail på mig från rektorn. Det stod bara att han ville prata med mig idag så jag skulle komma förbi när jag kunde. Ingenting om vad samtalet handlade om. Hjärtat började slå snabbare direkt och jag blev jättestressad på en gång. Jag sprang till rektorns rum men han var upptagen i samtal med någon annan. Jag väntade och väntade och dom pratade och pratade. Jag började må illa där utanför och så här har det varit ända sen jag fick mitt cancerbesked.
Jag klarar inte av att inte veta vad personen ska säga. Jag tänker worst-case scenario och tror att jag ska bli uppsagd eller blivit anmäld till skolverket... eller whatever. Fantasin skenar iväg. Nu var det inte alls något sånt, inte alls något farligt men jag hann må väldigt dåligt innan jag fick prata med rektorn.
Jag hatar den där ovissheten. Precis som när sjuksköterskan ringde mig och sa att min läkare ville träffa mig dagen därpå och att jag skulle ta med mig en närstående person. Det var värsta natten i mitt liv. Jag hann tänka så många tankar och undra. Den ovissheten den natten har gjort att jag klarar inte av såna mail som idag. Jag tror att det kommer att ta många år tills jag kommer över just den grejen.
Tack!
Tusen tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer till inlägget om cancer och skuldkänslor. Jag brukar försöka hålla bloggen personlig men inte privat. Jag har inte berättat så mycket om terapin som jag går igenom på bloggen och det kommer jag aldrig att göra men just det ämnet kändes bra att ta upp. Jag tror att det kan finnas fler som känner likadant. Sen så vill jag väl på något sätt visa er hur jag känner och mår så att ni förstår lite vad jag går igenom.
Men jag börjar helt klart må bättre och mina allra mörkaste tankar är borta. Det känns jätteskönt att gå och prata av sig och låta det ta den tid det tar. Jag är också jättetacksam för alla vänner och kollegor som bara har visat förståelse för min situation och har stöttat mig massor!
Cancern och skulden
Idag var jag på samtal. Det var ett jobbigt sådant. Vi pratade mycket om skuld. Och jag känner faktiskt skuld när det gäller cancern.
När jag fick mitt cancerbesked så var Leah bara 6 veckor gammal. Jag blir väldigt ledsen när någon påpekar eller om jag tänker på att hon bara var 6 veckor gammal. Jag har kanske inte funderat så mycket på varför jag blir så ledsen när jag tänker på just det, men idag när vi satt och pratade så kom vi fram till att det nog handlar om skuld.
För jag oroar mig en hel del över hur detta kan ha påverkat henne. Att jag var ifrån henne under operation och strålbehandling. Att jag var ledsen och kanske inte helt närvarande eftersom jag oroade mig över cancern. Och jag blir så ledsen när jag tänker på att även hon blev drabbad av det hela.
Jag tänker också ofta "varför gick jag och kollade upp den där knölen just då? kunde jag inte ha väntat ett år eller två?". Så hade Leah fått ha sin bebistid "ifred" och fått min fullständiga uppmärksamhet och fokus, istället för att dela den med cancermonstret.
Det är jättesvårt att komma ifrån denna skuld då jag gärna vill vara "perfekta mamman" och en "perfekt mamma" finns där för sin lilla bebis. Vilket jag känner att jag inte riktigt var och det är lite svårt att acceptera faktiskt.
Höga krav på mig själv
I fredags märkte jag att jag bara hade 5 tabletter kvar av mina anti-depressiva, inte så bra när jag inte ska träffa läkaren förrän en bit in i januari. Så jag fick ringa runt en massa för att höra hur jag skulle göra. Jag hade en tanke att jag kunde halvera tabletterna och trappa ner och sluta med dom. Men läkaren som jag pratade med tyckte inte att det var någon bra idé när jag hade ätit dom så kort tid och när det är mitt i vintern.
Jag har fått frågan om jag tycker att tabletterna hjälper men jag tycker inte att dom har gjort någon skillnad. Maken säger däremot att jag inte är lika nedstämd nu. Men jag tycker att samtalsterapin är den som hjälper mest och när jag inte hade varit på samtal under två veckor så mådde jag riktigt dåligt.
Jag märker att det är så mycket från min barndom som påverkar mig nu som vuxen och som påverkar hur jag hanterar saker och ting (bland annat cancerbeskedet). Att jag som 9-åring slets upp från landet där jag växte upp, hade mina vänner och där min pappa bodde har nog påverkat mig mer än vad jag har trott. Likaså att leva med en styvpappa som var grav alkoholiserad (och dog pga det senare) under 6 år vilket gjorde att jag flyttade hemifrån endast 16 år gammal och fick bli vuxen tidigt. Detta och mycket annat har nog gjort att jag tar på mig väldigt mycket och vill klara mig själv. Vill vara duktig och perfekta mamman, perfekta frun och perfekta läraren. Men som min terapeut sa så är ett första steg att inse detta så kan jag försöka sluta ställa så höga krav på mig själv.
Så, under 2013 kommer jag försöka jobba aktivt med att inte ställa så höga krav på mig själv!
Två år senare..
Denna vecka är första veckan som jag är sjukskriven 25%. Det har känt lite underligt att bli sjukskriven så här två år efter cancern. Jag var inte sjukskriven alls något i samband med operationen och strålbehandlingen eftersom jag var föräldraledig, vilket innebar att jag inte alls hade tid att bearbeta det då. För självklart låg all fokus på barnen då.
Det är tydligen ganska så vanligt att man mår sämre ett par efter en cancerbehandling. För direkt efter cancerbehandlingar så brukar man må rätt så bra eftersom man tycker att det är så skönt att det är över och att allt är tillbaka till det vanliga så man bara kör på.
Igår så pratade jag med elever om sjukskrivningen och det var lite jobbigt. Man vet aldrig riktigt hur dom kommer reagera. Jag kan säga att dom flesta blev rätt så chockade. Några elever som jag hade lektion med hade hört att dom skulle ha vikarie så dom började fråga om det i början av lektionen (annars så hade jag tagit upp det i slutet av lektionen), så jag berättade om min cancer och att jag går på rehabilitering och sen var eleverna knäpptysta resten av lektionen.
Idag ska jag försöka vila, för jag är så trött hela tiden. Jag sa det till min terapeut och berättade att jag ligger och tänker så mycket på nätterna. Då sa hon att det kanske beror på att jag aldrig får chansen att tänka på dagarna. Det kanske stämmer? Det är ju alltid något som är igång, tv:n, radion eller något annat som sysselsätter en så att man inte riktigt har tid att tänka.
Självplågeri
Igår kväll var maken iväg på bio med en kompis, så jag tänkte att jag skulle ta och se på en film själv här hemma. Först tänkte jag se My week with Marilyn men sen så blev det 50/50 istället. Som är en film om en ung kille som får cancer med 50% överlevnadschans.
Det var inte smart av mig att kolla på den filmen ensam, kan jag säga. Eller jag borde nog inte ha sett den överhuvudtaget. Det var en väldigt gripande film, en jättebra film. Men det var lite för mycket som påminde mig om jobbiga situationer som jag själv var med om under min cancer-resa.
Första och enda gången som jag har blivit sövd och opererad var när jag opererade bort min sköldkörtel och tumören i den. Jag var fruktansvärt nervös innan operationen, för att bli sövd och för att dom skulle skära i mig. Jag minns den dagen så tydligt, speciellt hur jag sa hejdå till maken och Leah (som bara var 2-3 månader gammal då) och jag blev rullad in i nån korridor där flera patienter låg och väntade på operation. Vi hade bara skärmar mellan oss och vi låg där och väntade. Och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Usch, det var en sån hemsk känsla och han i filmen upplevde samma ångest inför sin operation så då kom alla dom känslorna tillbaka.
Så, jag sov nästan ingenting under natten. Jag bar till och med in Zack till vår säng för jag ville inte vara ensam, Jag vet inte varför jag envisas med att se på filmer som handlar om cancer, jag ser på dokumentärer om det också och läser bloggar om det. Det blir någon slags självplågeri. Jätteknäppt att hålla på så, men nu har jag lovat maken att jag inte ska se på några fler cnacer-filmer.... på minst ett halvår....
Berättat för kollegor
Som ni kanske minns så blev jag sjukskriven 25% för två veckor sen men det har varit lite svårt att ordna med hur jag ska vara ledig. Att fixa vikarier mitt i en termin är inte det lättaste så det har varit lite grann ett stressmoment för min del dom senaste veckorna. Ska dom kunna lösa det hela? Hur blir det för eleverna? osv...
Men nu tror jag att dom har hittat en lösning och att jag kommer kunna vara hemma två dagar i veckan (är redan föräldraledig 20% så jag kommer att jobba 55%). Då kommer jag kunna vara på rehabilitering en dag i veckan med samtal och simma i deras varma bassäng, så att jag får tid för reflektion.
Dagen har då inneburit att flera av mina kollegor har fått reda på min situation. Jag har själv berättat så att dom vet varför jag kommer vara borta två dagar i veckan och jag har även pratat med läraren som eventuellt ska vikariera för mig. Det har känt väldigt skönt att få berätta för dom, för det är inte något lätt ämne att ta upp annars... bara så där.
Jag har även lärt mig hur jag ska säga när jag ska berätta för någon för första gången att jag har haft cancer. Jag brukar börja med att "det är inte så allvarligt som det låter", kanske dumt att förringa det hela men om jag bara säger rakt ut att jag har haft cancer så blir folk lite chockade och brukar inte riktigt veta vad dom ska säga eller hur dom ska reagera. Så, jag har lärt mig under dessa två år att jag måste säga det på det sättet istället.
Men alla kollegor har varit så förstående och det är så skönt.
Uppförsbacke
Idag har allt känts extra tungt. Det är dag två med en hel tablett och straxt innan lunch så låg jag bara i sängen och mådde dåligt. Mycket konstiga tankar om döden som dyker upp. Vad händer med barnen om jag dör, vad händer med mina elever som snart är klara med sin kurs i Engelska om jag dör? Lite knäppt att det dyker upp såna funderingar, men dom två första veckorna kunde man mår extra dåligt.
Denna vecka har verkligen varit en lång uppförsbacke. Varje dag har känts så tung. Lite konstigt för om jag tänker rationellt så tycker jag att jag har ett jätteroligt jobb! Jag får betalt för att prata och diskutera sånt som jag tycker är intressant. Denna vecka har jag visat Obama och Romneys tal efter valet och vi har diskuterat valresultatet - jätteintressant ju! Sen har vi diskuterat boken Fahrenheit 451 också jätteintressant, men ändå har det känts så tungt att ta sig till jobbet.
Men barnen gör oftast det lite lättare. En kram från dom är ett mirakelmedicin :)
Saker att bearbeta
Igår så kände jag att "nää, jag vet inte om jag orkar jobba imorgon" för jag var helt slut igår efter jobbet men jag släpade mig ändå iväg till en middag tillsammans med några bloggvänner och det var så trevligt! Så på vägen hem så kände jag att jag verkligen hade fått en massa energi och att jag nog ändå skulle orka ta mig till jobbet idag.
För det är nämligen så att jag har känt mig väldigt orkeslös och trött på sistonde. Jag berättade för min terapeut att jag ofta tar chansen att vara hemma från jobbet om jag får minsta lilla chans, t.ex. om någon av barnen är sjuka så vabbar jag gärna. Så, terapeuten föreslog sjukskrivning att jag kanske behövde vila upp mig?
Min läkare pratade också om att man ofta får en hormonell obalans efter en cancerbehandling. Eftersom jag är så trött, sover dåligt, är orolig, stressad och har koncentrationssvårigheter så tyckte hon att jag skulle testa att äta anti-depressiva! Detta kom lite som en chock för mig och det har tagit mig några dagar att smälta detta. Men jag ska ge medicinen en chans.
Min läkare är väldigt pragmatisk och säger att "om man har järnbrist så tar man järntabletter för att det är kroppen behöver och om du har serotininbrist så tar du anti-depressiva". Min läkare och min terapeut på Radiumhemmet har ju många många års erfarenhet av detta och dom säger båda två att just en kombination av anti-depressiva och sjuksrivning är oftast det man behöver i min situation. Och dom säger också att det är just ett par år efter en cancerdiagnos som det kan komma, för i början så är man oftast bara så glad över att vara tillbaka.
Sen så känns det som om jag inte har haft tid att bearbeta det då Leah var bara en liten bebis samtidigt som allt hände. Så nu får jag ta tag i detta och bearbeta det. Även om det känns jättekonstigt att vara sjukskriven (dock bara 25%) och äta anti-depressiva. Jag känner ju mig inte deprimerad, för det mesta i allafall...
Så, nu har jag ätit anti-depressiva i ett par dagar och tydligen så kan man må sämre dom första två veckorna och det har jag verkligen känt av. Har inte alls haft någon lust att blogga och har bara oroa mig och oroat mig. Men jag ska ge det ett par veckor och se om jag mår bättre då....
Så, nu vet ni varför jag har varit så konstig på sistonde. Jag har haft svårt för att bestämma mig om jag verkligen ska sjukskriva mig eller inte, om jag ska äta anti-depressiva eller inte... osv osv. Har oroat mig för hur det blir med jobbet, elever, pengar, mm. Så det är det som har rört sig i mitt huvud.....
Samtalsterapi
Jag var helt slut igår efter mitt samtal med samtalsterapeuten på Radiumhemmet. Jag tycker alltid att det är så jobbigt att åka till Radiumhemmet. Jag tänkte igår att det känns så hemskt att jag ens vet vägen dit eller vet vilka bussar jag ska ta för att komma dit, utan att ens kolla SL's hemsida.
Jag pratade med henne om detta och också om att det känns "fel" att tänka så mycket mörka tankar när jag hade en sån "snäll" cancer. Jag borde ju må bra nu, två år senare? Känns så fel att hålla på och "älta". Men hon sa att "cancer är alltid cancer", vilket jag har hört förut också. En vän liknande det också vid att jag har fått en pistol riktad mot huvudet men den trycktes inte av och att det är klart att man har trauman efter det.
Men det var jätteskönt att få prata med någon som förstår och det känns som att jag kan äntligen bearbeta allt som jag gick igenom för två år sen. Vilket jag inte kunde då eftersom Leah var en liten bebis och jag var tvungen att fokusera på henne.
Ska dit igen nästa vecka och det känns jättebra! :)
Mörka tankar
Usch, jag har tänkt mörka tankar idag. Dom kommer som en blixt från klar himmel ibland och det gjorde dom idag. När jag var i ett annat rum så hörde jag hur maken och barnen pratade och skrattade i köket. Då kom tankarna "tänk om jag inte hade funnits nu" och det kändes som om jag såg och hörde dom från andra sidan.
En obehaglig känsla som jag vet bottnar i det där första dygnet då jag inte visste vad det var för cancer jag hade. Hur livshotande det var. Då fanns det bara en tanke i mitt huvud och det var att jag inte skulle få se mina barn växa upp.
Jag tänker på att tumören lika gärna hade kunnat ha vuxit i någon annan kroppsdel. En kroppsdel som gjorde att jag inte skulle ha funnits nu.
Jag vet inte om dessa tankar dyker upp nu för att jag snart ska prata med en terapeut på Radiumhemmet eller om det är för att nu börjar Leah bli lite större och all fokus måste inte vara på henne längre. Det ska bli skönt att få komma iväg och prata av sig med någon som är specialist.
Dags att ta tag i det nu
Jag måste ta tag i nåt som jag har skjutit upp väldigt länge. Jag brukar inte vara sån som skjuter upp saker men alla skjuter vi väl upp saker som är jobbiga.
I stort sett alla som jag pratar med om min cancer blir förvånade när dom hör att jag inte har blivit erbjuden någon psykologhjälp eller någon att prata med. Det var en kaotisk period i mitt liv då jag fick cancerbeskedet när Leah var 6 veckor gammal. All fokus borde ha legat på henne och vår nya familj men istället fick jag oroa mig för cancerbehandlingar och framtiden.
Trots att min cancer hade mycket goda prognoser så är "cancer alltid cancer" som min makes faster sa (som har haft flera olika cancersorter, bland annat bröstcancer). Jag märker hur jag dras till bloggar om ämnet, dokumentärer och artiklar, ja, allt... även fast jag kanske mår dåligt av att läsa om allt det där.
Allt känns inte helt bearbetat och det går verkligen upp och ner, men det känns som om jag kan ju inte hålla på och tjata om detta två år senare? Känns lite som om det förväntas att jag borde ha kommit över det nu, speciellt med tanke på att det var en "snäll" cancer. Så jag försöker hålla det till mig själv.
Jag har sagt många många gånger till maken att jag ska ta och kontakta min läkare på Radiumhemmet och be henne ge mig en remiss till en psykolog. Jag tänker hela tiden att jag kommer över det av mig själv och visst det känns oftast bra och det känns som om det blir bättre och bättre, men ibland blir jag ledsen och då hade det varit skönt att prata med en expert. Så, idag ska jag ta tag i detta som jag har skjutit upp så länge!
Levaxin-status
Häromdagen så ringde min läkare från Radiumhemmet. Det är alltid jobbigt när hon ringer. Alltid jobbigt att höra namnet Radiumhemmet och påminnas om att man har cancer (jag är inte friskförklarad ännu så jag vet inte om jag ska säga att jag har eller har haft cancer?).
Hon ringde i allafall för att jag tog nyligen blodprover för att kolla mina sköldkörtelhormon-värden. Konstigt det där, att jag kommer behöva ta blodprover minst en gång om året livet ut för att kolla värden. Och jag kommer nog behöva ställa om min Levaxin-dos ett antal gånger genom livet.
Det känns konstigt för att innan allt det här med cancern så åt jag aldrig medicin, inte ens p-piller, och nu kommer jag att äta medicin resten av livet. Jag vet att det finns många andra som behöver äta medicin resten av livet av andra orsaker, men medicinen är också lite grann en påminnelse om att jag har/har haft cancer.
Jag har fått ställa om min Levaxin-dos några gånger efter operationen. Först hade jag 150 mikrogram, direkt efter operationen, tydligen är det något som typ alla får direkt. Jag märkte direkt att jag inte mådde bra. Jag kände i hela kroppen att det inte var som det skulle och jag var jättetrött hela tiden. Hade noll energi.
Jag sa det till min läkare men hon ville inte ändra min dos utan trodde att jag var trött eftersom jag hade småbarn (då var Leah runt ett halvår gammal). Efter mycket tjat och hot om att jag skulle själv börja dela på tabletter så fick jag till slut testa mig fram med några 25 mikrogram tabletter och lägga till till dom 150 mikrogrammen.
Sen dess har jag ätit 200 mikrogram rätt så länge. På senaste återbesöket så berättade jag för min läkare att jag mår bra men känner mig hungrig rätt så ofta så då fick jag 175 mikrogram utskrivet och nu tar jag varannan dag 200 och varannan dag 175 (för att göra det enkelt att komma ihåg så tar jag 200 jämna dagar och 175 ojämna dagar). Och det känns faktiskt mycket bättre. Jag är inte lika hungrig som jag var innan men inte heller trött, så jag har nog hittat rätt dos för mig just nu. Men tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt dos sköldkörtelhormon, något som kroppen själv fixade förut!
Hon ringde i allafall för att jag tog nyligen blodprover för att kolla mina sköldkörtelhormon-värden. Konstigt det där, att jag kommer behöva ta blodprover minst en gång om året livet ut för att kolla värden. Och jag kommer nog behöva ställa om min Levaxin-dos ett antal gånger genom livet.
Det känns konstigt för att innan allt det här med cancern så åt jag aldrig medicin, inte ens p-piller, och nu kommer jag att äta medicin resten av livet. Jag vet att det finns många andra som behöver äta medicin resten av livet av andra orsaker, men medicinen är också lite grann en påminnelse om att jag har/har haft cancer.
Jag har fått ställa om min Levaxin-dos några gånger efter operationen. Först hade jag 150 mikrogram, direkt efter operationen, tydligen är det något som typ alla får direkt. Jag märkte direkt att jag inte mådde bra. Jag kände i hela kroppen att det inte var som det skulle och jag var jättetrött hela tiden. Hade noll energi.
Jag sa det till min läkare men hon ville inte ändra min dos utan trodde att jag var trött eftersom jag hade småbarn (då var Leah runt ett halvår gammal). Efter mycket tjat och hot om att jag skulle själv börja dela på tabletter så fick jag till slut testa mig fram med några 25 mikrogram tabletter och lägga till till dom 150 mikrogrammen.
Sen dess har jag ätit 200 mikrogram rätt så länge. På senaste återbesöket så berättade jag för min läkare att jag mår bra men känner mig hungrig rätt så ofta så då fick jag 175 mikrogram utskrivet och nu tar jag varannan dag 200 och varannan dag 175 (för att göra det enkelt att komma ihåg så tar jag 200 jämna dagar och 175 ojämna dagar). Och det känns faktiskt mycket bättre. Jag är inte lika hungrig som jag var innan men inte heller trött, så jag har nog hittat rätt dos för mig just nu. Men tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt dos sköldkörtelhormon, något som kroppen själv fixade förut!
Men hon skulle ju inte ringa förrän om ett par dagar....
Min läkare ringde när jag stod och lagade mat. Jag stelnade till och hann tänka ett och annat. Hon skulle ju inte ringa förrän om ett par dagar... betyder det att det var ett dåligt besked och dom ville meddela det så fort som möjligt och starta behandling direkt?
Men nej, allt såg bra ut... Så det var ju skönt!
Men nej, allt såg bra ut... Så det var ju skönt!
Återbesöket
Då var det dags igen att besöka Radiumhemmet för återbesök. Det är snart 2 år sen jag fick min cancerdiagnos och detta var då mitt andra återbesök. Tyvärr så fick jag inte så mycket besked eftersom provsvaren var försenade :(
Så läkaren skulle ringa så fort hon fick in dom (om ett par dagar trodde hon), oavsett om det såg bra eller dåligt ut. Så nu får jag gå och vara nervös i ett par dagar till...
Jobbiga samtalsämnen
Det är lite svårt att förstå att det redan har gått över ett år sen min strålbehandling! För när jag tänker tillbaka till december förra året så tänker jag förstås på den. Jag minns hur fruktansvärt jobbigt det var att vara ifrån barnen men jag är ändå glad nu att dom inte minns något av den tiden. För om dom hade varit några år äldre så hade dom säkert fortfarande kommit ihåg det nu och dom hade säkert haft många jobbiga frågor.
Jag blev lite påmind om det också när Zack sa helt plötsligt igår "Mamma jag älskar dig. Jag vill inte att du ska försvinna." Jag blev lite överraskad av det och jag vet inte om dom har pratat om döden på förskolan. Jag vet inte riktigt när barn är mogna för att prata om sånt (det är säkert individuellt) men det känns viktigt att inte undvika att prata om jobbiga ämnen med barnen. Dom kommer säkert undra om mitt ärr och varför jag tar medicin varje morgon senare i framtiden och då får man försöka förklara.
Jag blev lite påmind om det också när Zack sa helt plötsligt igår "Mamma jag älskar dig. Jag vill inte att du ska försvinna." Jag blev lite överraskad av det och jag vet inte om dom har pratat om döden på förskolan. Jag vet inte riktigt när barn är mogna för att prata om sånt (det är säkert individuellt) men det känns viktigt att inte undvika att prata om jobbiga ämnen med barnen. Dom kommer säkert undra om mitt ärr och varför jag tar medicin varje morgon senare i framtiden och då får man försöka förklara.
Första gången...
Igår, för första gången, så frågade en elev om mitt ärr på halsen. Jag svarade att jag hade haft cancer och jag märkte hur eleverna blev chockade och funderade kanske till och med på om det var dumt att fråga. Men jag berättade om min sköldkörtelcancer och vi pratade lite allmänt om cancer och det blev ett riktigt fint samtal om cancer och livet.
Visst så bubblade det upp lite känslor i mig, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, även om jag måste äta medicin varje dag så känns den mer som en del av vardagen (vilket jag aldrig riktigt trodde att den skulle göra).
När jag tänker tillbaka på beskedet, operationen och strålbehandlingen så tycker jag att det allra värsta var ändå rädslan och tankarna i mitt huvudet. Tryggheten som jag hade innan, att kunna tänka "det händer inte mig", har försvunnit och jag oroar mig mycket mer nu för allt hemskt som kan hända. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända.
Visst så bubblade det upp lite känslor i mig, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, även om jag måste äta medicin varje dag så känns den mer som en del av vardagen (vilket jag aldrig riktigt trodde att den skulle göra).
När jag tänker tillbaka på beskedet, operationen och strålbehandlingen så tycker jag att det allra värsta var ändå rädslan och tankarna i mitt huvudet. Tryggheten som jag hade innan, att kunna tänka "det händer inte mig", har försvunnit och jag oroar mig mycket mer nu för allt hemskt som kan hända. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända.
En overklig tanke
När jag var iväg på kick-offen så glömde jag förstås min Levaxin. Jag har inte riktigt insett att jag måste äta medicin varje dag för resten av mitt liv. Jag är inte van vid det. Det låter så definitivt och det känns lite läskigt när jag tänker på det. Varje dag för resten av mitt liv. Då ser jag mig - en 80-årig tant som äter sin 21000:e tablett. En ständig påminnelse om tumören som fanns i min kropp. Som levde i min kropp.
Det känns så konstigt att äta medicin varje dag. Det blir som en stämpel "du är sjuk - du äter ju medicin", men jag känner ju mig frisk nu. Jag dock inte blivit friskförklarad än (vad jag vet?), vet inte riktigt när man blir det med sköldkörtelcancer. Det känns så konstigt att tänka på att jag har haft cancer. En sån overklig tanke.
Det känns så konstigt att äta medicin varje dag. Det blir som en stämpel "du är sjuk - du äter ju medicin", men jag känner ju mig frisk nu. Jag dock inte blivit friskförklarad än (vad jag vet?), vet inte riktigt när man blir det med sköldkörtelcancer. Det känns så konstigt att tänka på att jag har haft cancer. En sån overklig tanke.
En våg av saknad
Min trogna läsare Jyoti förlorade sin mamma för fyra månader sen i lungcancer. Jag gråter när jag läser om tomrummet efter hennes mamma. Det är hemskt när cancer ska ta liv, ta mammor, ta pappor, ta mormödrar, ta bröder och ta systrar. Det lämnar ett tomrum i mångas hjärtan.
Vid vissa tillfällen eller när vissa saker händer så sköljer saknaden över en som en våg som drar med en ut till ett hav av ännu mera saknad... Saknaden finns där hela tiden, men ibland kommer den som en kallsup. (Jyotis egna ord)
Jyoti har startat en egen insamling till minne av hennes mamma som tappert kämpade mot lungcancern i 2 år. Insamlingen finns hos Cancerfonden och går till deras lungcancerforskning. Det är mycket enkelt och smidigt att bara sms:a och donera 50 kronor!
Vid vissa tillfällen eller när vissa saker händer så sköljer saknaden över en som en våg som drar med en ut till ett hav av ännu mera saknad... Saknaden finns där hela tiden, men ibland kommer den som en kallsup. (Jyotis egna ord)
Jyoti har startat en egen insamling till minne av hennes mamma som tappert kämpade mot lungcancern i 2 år. Insamlingen finns hos Cancerfonden och går till deras lungcancerforskning. Det är mycket enkelt och smidigt att bara sms:a och donera 50 kronor!
Borta för alltid
För ett år sen så förändrades mitt liv. För ett år sen förändrades min kropp för alltid. Jag opererade bort en kroppsdel som jag två månader tidigare inte ens visste om att jag hade. Jag opererade bort en tumör som jag två månader tidigare inte ens visste om att jag hade.
Det var första gången jag opererades på riktigt. Första gången jag sövdes och det var nog det jag var mest rädd för. Att sövas och att kanske aldrig mer vakna. Jag kände mig så otroligt ensam när jag låg där på sjukhussängen och väntade på att rullas in på operationen. Tror att jag aldrig har känt mig så ensam någon gång i mitt liv.
Även om jag ibland känner att jag inte är "hel" längre, en del av mig fattas ju och jag måste ta medicin varje dag för det, så är jag glad att tumören är borta.
Det var första gången jag opererades på riktigt. Första gången jag sövdes och det var nog det jag var mest rädd för. Att sövas och att kanske aldrig mer vakna. Jag kände mig så otroligt ensam när jag låg där på sjukhussängen och väntade på att rullas in på operationen. Tror att jag aldrig har känt mig så ensam någon gång i mitt liv.
Även om jag ibland känner att jag inte är "hel" längre, en del av mig fattas ju och jag måste ta medicin varje dag för det, så är jag glad att tumören är borta.
